Någon skriver på sociala medier att “jag har en god inkomst och trodde att jag var trygg, men räntorna krossar mig”. Bland svaren som ramlar in är det många bror duktig-typer som påpekar att “det är helt normalt med lite högre ränta. Du borde tänkt dig för och inte köpt en så dyr bostad. På 90-talet var räntan minsann mycket högre än i dag”.
Vad de duktiga tycks ignorera är att situationen på bostadsmarknaden ser helt annorlunda ut än den gjorde på 90-talet. Priserna har skenat och de som behövt någonstans att bo har sällan kunnat välja bort att köpa. Hyresrätter är det ont om och att låta barnen bo i ett tält i skogskanten är inget alternativ. Dessutom är amorteringskraven numera stenhårda. Och höjningarna har kommit snabbt. På bara ett år har kostnaderna fördubblats för många människor. Samtidigt har priserna på mat, drivmedel och el skjutit i höjden. Att folk har ångest och känner sig oroliga över hur de ska klara sig ekonomiskt är inte konstigt.
LO har jämfört levnadskalkylen för en familj med två barn i mindre stad i elområde 4 där en förälder jobbar heltid i industrin, den andra 80 procent inom offentlig sektor. Familjens villa är belånad med 1,4 miljon, har en elförbrukning på 20 000 kWh per år och bil behovs för arbetspendling. På ett år har den familjen - efter att de mest nödvändiga kostnaderna dragits - gått från en marginal på 5 000 kronor i månaden till minus 6 300 kronor i månaden.
Situationen förvärrades rimligtvis ytterligare när Riksbanken häromdagen meddelade att de höjer styrräntan med 50 punkter (0,5 procentenheter) till 3,5 procent. Det var dock inte självklart att en så stor höjning skulle göras. Bankens ledning var oenig, bland annat förordade förste vice riksbankschef Anna Breman, en lägre höjning.
Kritiken mot Riksbankens agerande lät inte heller vänta på sig. Sven-Olov Daunfeldt, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, menar att parterna visat ansvarstagande i avtalsrörelsen varför Riksbanken borde avvaktat. “Många hushåll och företag befinner sig i ett svårt läge. Dagens höjning förvärrar lågkonjunkturen och kan också innebära ökade risker för exempelvis kommersiella fastighetsbolag och bostadsbyggandet i stort”, säger Daunfeldt (Tidningen Näringslivet 26/4).
Nordeas chefsekonom Annika Winsth sade i samband med beskedet att “man pratar mycket både från regeringens och Riksbankens håll om att inflationen är det mest skadliga för hushållen, men om man höjer så mycket att man kastar in oss i en djupare lågkonjunktur med arbetslöshet och företagskonkurser – då är det mycket värre” (Expressen 26/4).
Även LO:s chefsekonom Laura Hartman ifrågasätter Riksbanken som hon anser ”straffar hushåll i onödan”. Hartman påtalar att grunden till inflationen finns i Rysslands anfallskrig och höga energipriser och att räntevapnet därmed inte är effektivt.
Riksbankens mål med höjningen är förutom att bromsa utlåningen att stärka kronan eftersom det bidrar till att dämpa inflationen. Den effekten tycks inte höjningen ha haft. Tvärtom tappade kronan i värde efter beskedet om räntehöjningen. Sverige tycks befinna sig i en allt mer negativ spiral.
Snart måste även Riksbankschef Erik Thedéen inse att de aggressiva räntehöjningarna inte har önskad effekt och riskerar att sätta hela samhället i gungning. Det handlar inte längre om att människor tvingas att hålla igen. Utan att om såväl enskilda som företag faktiskt krossas. Är det värt det?