Hundratals skadade poliser, över hundra gripna, en polis som träffats av vad som påstås vara en molotovcocktail (DN 1/5) – kontrasten mellan de franska demonstrationerna på årets första maj och de svenska är slående. Där våld och kaos och demonstrationer som är de största på flera år, när folk är missnöjda pensionsreformen som höjer pensionsåldern från 62 till 64. Här lugna demonstrationståg och torgmöten, trots det tuffa ekonomiska läget.
Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har några officiella siffror på hur många som gick man ur huse för att uppmärksamma första maj i år. Kanske är det lika bra, mönstret under många år har varit sjunkande deltagarantal.
På den röda dagen talade partiledaren tillika före detta statsministern Magdalena Andersson (S) i Jönköping under parollen "För hela Sverige" och kritiserade regeringen – enligt henne en "högerregering styrd av Sverigedemokraterna". Att åter befinna sig i opposition skapar en mer tacksam utgångspunkt för S i första maj-talen, med en högerregering att demonstrera mot blir det mer udd. Spela roll att man själv styrde landet för mindre än ett år sedan. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar talade i Malmö, med den lika enkla med kanske något mer inspirerade parollen "Alla ska ha råd" och gick till hård attack mot en regering som enligt henne inte pysslar med inflationsbekämpning, utan "bekämpning av svenska folket". Att det förutom kriget i Ukraina var stort fokus på plånboksfrågorna från både S och V var föga förvånande.
I Boliden och Skellefteå var det inte en partiledare som talade, men en minst lika central person i svensk arbetarrörelse: LO:s ordförande Susanna Gideonsson. Hon krävde att mer pengar skjuts till för kämpande barnfamiljer, både genom höjt barnbidrag och med tillfälliga sänkningar av fritids- och förskoletaxan för ett totalt klirr i familjekassan på 1000 kronor per barn. Svaret på frågan vart pengarna ska tas ifrån är enkelt för Gideonsson – Sverige har urstarka statsfinanser, vi har därför råd att höja statsbidragen till kommunerna.
Kraven kommer från samma LO som i avtalsrörelsen accepterat reallönesänkningar, i hopp om att det kan stävja inflationen och därefter går att hämta in i ett senare skede. Att det inte lett till särskilt ilskna reaktioner – ja knappt några reaktioner alls – är ett tecken på den svenska samförståndsandan. I bjärt kontrast mot ett Frankrike där en hyfsat rimlig pensionsreform får folket att sparka bakut. Som Torbjörn Nilsson konstaterade i Svenska Dagbladet nyligen (20/4) så strejkar inte svenskarna längre. I fjol förlorade Sverige elva arbetsdagar i lovliga strejker, året innan det noll. Det är anmärkningsvärt få, även jämfört med våra nordiska grannländer vars arbetsmarknader också präglas av sämja snarare än hög konfliktnivå.
Men de skrala tiderna kanske i sinom tid kan väcka kamplusten. I samförståndets skugga växer missnöjet – som kan nyttjas av såväl vänstern som andra aktörer. Det skulle få stora konsekvenser för det svenska politiska landskapet. Den stora frågan är om de liberala partierna är beredda att hantera en sådan utveckling.