Så många år av väntan.

Så mycket frustration hos alla som kämpar för utsatta barns rättigheter.

Frustration över utredningar som lagts i byrålådan och politiker som inte velat förstå.

Men nu hände det. Torsdagen den 10 december 2020 blev dagen då riksdagen röstade ja till lagförslag som syftar till att skydda av samhället omhändertagna små barn, när barnens bästa går på tvärs med de biologiska föräldrarnas.

Den lilla flickan som kom att kallas Lilla Hjärtat, men som hette Esmeralda, sveks av samhället och hade inte en chans.

Men berättelsen om vad hon fick utstå fick äntligen en majoritet av landets politiker att vakna.

Esmeralda gick inte att rädda. Men hon kommer i sin tur troligtvis att rädda så många andra barn från dysfunktionella familjer där föräldrarna missbrukar, är aggressiva och/eller saknar omsorgsförmåga.

Lagförslagen innebär sammantaget att man skiftar perspektiv från de biologiska föräldrarnas rätt till att sätta barns behov i centrum.

Ett barn som omhändertagits vid späd ålder, och som under lång tid vuxit upp i ett familjehem, som det ser som sitt, ska ha möjlighet att stanna där. Även om de biologiska föräldrarnas situation förändras.

Hittills har barn gång på gång skickats runt efter att de genomgått en traumatisk separation och andra svåra saker. Sådan praxis förpassas i och med de nya lagförslagen förhoppningsvis till historiens sophög.

Enligt den nya lagen ska socialnämnden överväga frågan om vårdnadsöverflytt – att familjehemmet blir ett barns lagliga vårdnadshavare – när barnet varit placerat i samma familjehem under tre år och därefter årligen.

När detta görs är det dessutom barnets bästa och barnets relation till familjehemmet som ska väga tyngst.

Inte de biologiska föräldrarnas situation, som i dag.

Det har funnits en liknande rekommendation, men alltför ofta har frågan inte ens lyfts.

För många barn har det inneburit en uppväxt i limbo.

Det har också gjort att föräldrar, som av rättsliga instanser bedömts djupt olämpliga ändå kunnat behålla makten över barns liv och motsätta sig allt från psykologbesök till resor med familjehemmet.

Det hade varit bättre om lagen uppmanat till övervägande av vårdnadsöverflytt redan efter ett eller två år – om det rör riktigt små barn. Tre år är fortfarande en lång tid i ett barns liv. Men det är likväl ett steg framåt.

Nytt blir också att det ställs krav på att placerade barns vårdplan revideras efter två år.

Fokus ska vara barnets långsiktiga boende. Dessutom ska målsägandebiträden, som företräder tvångsvårdade barn, genomgå en särskild lämplighetsprövning för att stärka rättssäkerheten för minderåriga.

Båda är oerhört viktiga förändringar från nuvarande system.

Hade det funnits ett tydligt krav på lämplighet för de jurister som ska tillvarata barnets intresse är det inte säkert att Lilla Hjärtat-fallet slutat som det gjorde.

När politiken äntligen agerar påbörjas ett omfattande arbete med att implementera synen hos socialtjänst, socialnämnder och domstolar på barn som rättssubjekt och inte biologiska föräldrars ägodelar.

Hur det kommer att gå vet ingen. Men nu finns det äntligen hopp för av samhället omhändertagna små barn.