Förre miljöministern Per Bolund (MP) står med ett plakat och demonstrerar för klimatet.
Inne på hans gamla departement sitter numera Annika Strandhäll (S).
Och Socialdemokraterna tycks njuta av den frihet som kommit med skilsmässan från Miljöpartiet.
Det har lämnat tydliga avtryck på klimat- och miljöpolitiken. Löften om nya gruvor. Beslut om slutförvar. Eventuellt en utbyggnad av Arlanda. S har kunnat öppna för en politik som var omöjlig under de sju år MP satt i regeringen.
I Expressen (20/12 2021) understryker Annika Strandhäll att S är redo att göra upp med Moderaterna, och pekar på tillståndsprocesser för gruvbrytning som en nyckelfråga. Det är verkligen på tiden.
Skribenten Eric Luth skriver i senaste numret av Liberal Debatt (14/12 2021) om tillståndsprocessen som pågått i Norra Kärr utanför Gränna, hur osäkerheten skapat vånda och ångest hos boende i närheten av den eventuella gruvan.
Långvarig ångest och vånda, kan tilläggas, eftersom processen pågått i decennier.
Samtidigt vittnar företag om en diskrepans mellan hur processen påstås gå till, och hur den faktiskt går till.
Det är inte rättssäkert och det är inte hållbart. Särskilt inte när elektrifieringen förutsätter tillgång till ett flertal metaller som i dag importeras från Kina – trots rika svenska fyndigheter.
Om Strandhäll kan visa att hon är en miljöminister som förstår detta, och är villig att titta närmare på problemet och göra upp över blockgränsen, är det en välkommen kursändring.
Allt är dock inte frid och fröjd. Socialdemokraterna lär inte obstruera och förhala viktiga beslut, men deras klimatpolitik har ett flertal brister. Man är redo att ta beslut om slutförvaret, men är fortsatt skeptiskt till att möjliggöra för en utbyggnad av kärnkraften.
Dessutom är man präglad av en slags klimat-keynesianism där den stora starka staten ska investera sig ur klimatkrisen.
Det kommer med risken för felinvesteringar och dyra satsningar som inte håller i praktiken.
S har återupplivat parollen ”det gröna folkhemmet”, myntat av Göran Persson. Efter sju år, då man lämnat över hela politikområdet till MP, framstår S som något ringrostiga och osäkra på vad man vill.
Motsägelsefullt blir det när Strandhäll kritiserar M och SD för förslaget att sänka bensinskatten samtidigt som hon inte kan ge besked om hur S kommer att rösta i frågan. För det har man ännu inte tagit ställning till.
När S nu gör sig hemmastadda på miljödepartementet är det bara att konstatera: Det kunde ha varit bättre. Men det kunde också ha varit värre.