Tyskland tar emot 1 500 flyktingar och över 100 ensamkommande barn från det nedbrända migrantlägret Moria på den grekiska ön Lesbos.

Beskedet är lika delar humanitärt och utrikespolitiskt. Fler länder måste tvingas ut på banan för att ta ansvar.

Ungefär samma ton slog EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen an under onsdagen (16/9 2020) i sitt årliga linjetal.

Hon vill skrota den så kallade Dublinförordningen, som reglerar i vilket EU-land ett asylfall ska behandlas, och ersätta den med ett system med ”en stark solidaritetsmekanism” och ”gemensamma strukturer för asyl och återflyttningar”.

Så som i Europa, så ock i Sverige.

I tisdags (15/9 2020) överlämnade den parlamentariskt tillsatta migrationskommittén förslag till regeringen på hur svensk migrationspolitik kan utvecklas.

En genomlysning behövs. De senaste årens flyktingströmmar har blottat en rad strukturella problem som politiken måste lösa. Frågan är dock hur regeringen ska ta det ansvar som statsminister Stefan Löfven (S) ofta säger sig redo att axla utan att samarbetspartnern Miljöpartiet härsknar.

Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Annika Hirvonen Falk har, i sin nyligen aviserade kandidatur att bli nytt språkrör för partiet, tydliggjort att migrationsfrågan kan spräcka samarbetet.

Därför upprepade migrationsminister Morgan Johansson (S), när kommittéförslaget landade på hans bord, vad S-företrädare i migrationskommittén tidigare sagt: Vi kan tänka oss att diskutera alla förslag.

Inställningen är utmärkt, även om det är politikernas jobb att göra just det.

Men det säger ingenting om vad regeringen vill göra för att förbättra asylmottagande eller integration.

En av de tydligaste vattendelarna gäller permanent uppehållstillstånd (PUT) eller tillfälligt uppehållstillstånd (TUT).

TUT-förespråkare betonar att den som inte garanteras uppehållstillstånd sporras att arbeta eller studera för att förtjäna att få stanna.

Andra, däribland Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet, pekar på att PUT sänker stressen av att inte veta. Då kan personer enklare knyta an till en arbetsplats eller ort.

Alla partier hänvisar till just bättre integration i det valet, men vad stämmer?

Tre danska forskare undersökte 2018 dilemmat utifrån en reform i Danmark 2002 som gjorde det svårare att få permanent uppehållstillstånd. Deltagande i studier, exklusive språkutbildning, ökade med 17 procent. Bland kvinnor ökade antalet studerande med runt 25.

Trots en mer osäker framtid uppmättes ingen direkt påverkan på människors hälsa, men ovissheten kan ha gjort att färre kastade bort sin chans i det nya samhället. Efter reformen sjönk brottsligheten bland män med tio procent.

Men tillfälligt uppehållstillstånd är bara ett krav. Kommittén och partierna ställer upp fler, exempelvis språkkrav. Därför måste effekten av tillfälligt uppehållstillstånd vägas mot hur de andra delarna bidrar och påverkar.

Migrationspolitiken hänger tätt samman med integrationsförmågan.

Insikten från Danmark är dock ett exempel på hur fakta och beprövad erfarenhet kan bidra både till en bättre politik och till att förändra en debatt som alltför ofta präglats av symbolpolitik, låsningar och högstämd retorik.

Nu behöver partierna avkrävas ansvar för en integration som fungerar och för en migrationspolitik som är såväl hållbar som rättssäker.