Inom yrken där det medför risk för andra människors liv och hälsa att vara påverkad under arbetstid har det sedan länge varit vanligt att arbetsgivaren låter de anställda genomgå drogtest. Det är inga konstigheter och något man som arbetstagare får acceptera och respektera. I regel är skyldigheten att underkasta sig drogtest eller periodiska hälsoundersökningar nedtecknade i kollektivavtal eller till och med i föreskrifter från regeringen. Det kan till exempel gälla yrken som pilot eller lokförare eller inom bil- eller byggsektorn där man ofta hanterar tunga fordon och verktyg.
På senare tid har det dock blivit allt vanligare att arbetsgivare, även när det inte finns några egentliga skäl att genomföra alkohol- och drogtester, börjat kräva sådana. Till exempel inom tjänstesektorn.
Intentionen är god, att förebygga problem och hjälpa anställda som hamnat i missbruk. Men samtidigt kan det finnas fullt legitima skäl till att någon till exempel äter narkotikaklassad medicin utskriven av läkare. Kanske är man inte heller bekväm med att arbetsgivaren ställer frågor om varför. Vid jobb där läkemedel inte är en risk och när människor sköter dessa arbeten utan anmärkning är det därför tveksamt om det är rimligt att arbetsgivaren utsätter sin personal för tester som inte går att tacka nej till utan risk för att förlora anställningen.
De senaste sex åren har efterfrågan på testtjänster från arbetsgivare fördubblats enligt Karolinska universitetslaboratoriet. Samma sak uppger andra aktörer som säljer drogtester till företag. Det är oroande. Utvecklingen är ännu ett steg mot att anställda styrs och kontrolleras på ett oacceptabelt sätt. Något som sker i såväl stort som smått. Arbetsgivare begär utdrag ur belastningsregister även då det inte är befogat, kräver att få tillgång till sekretessbelagda uppgifter från Försäkringskassan, försöker påverka hur de människor tar sig till arbetet och kameraövervakar och loggar sina anställda.
I dag finns inga lagregler som begränsar privata arbetsgivares rätt att kräva att medarbetare genomgår drogtest eller på annat sätt begränsar den privata sfären. I offentlig sektor omfattas de anställda av grundlagens skydd mot kroppsligt ingrepp, så där finns en något större möjlighet att säga nej. Men skyddet är långt ifrån tillräckligt.
Arbetsdomstolen har slagit fast att det måste finnas en grund för att arbetsgivaren ska kunna genomföra ett drogtest. Risker med ett eventuellt missbruk måste vägas mot arbetstagarens personliga integritet. Trots det finns det fortfarande en stor otydlighet i var gränsen egentligen går.
Flera fackförbund har uppmärksammat problematiken vilket är utmärkt. Bara för att arbetsgivare numera relativt enkelt kan kontrollera arbetstagare är det inte alltid rätt att utsätta anställda för tester eller kräva in privata uppgifter. Märker man att någon är påverkad på jobbet är det självklart ett skäl att ingripa. Men oannonserade tester på all personal är något annat.
Bland annat TCO har också krävt ny lagstiftning kring personlig integritet i arbetslivet (DN 11/5 -21). Flera utredningar har lagt fram förslag men ingen regering har lyckats få en lag på plats. Det är olyckligt. Samhället måste markera att ha ett jobb är inte samma sak som att vara livegen.