Malin Lernfelt: Allvarligt, vad får vi egentligen för skattepengarna?

Det är inte rimligt att ständigt höja skatten för att lösa problem i den offentliga sektorn. Först när skattenyttan är god är det befogat att äska mer medel till verksamheten.

Det menar Kommissionen för skattenytta – bildad av förre Scania-vd:n Leif Östling och Bettina Kashefi, tidigare chefekonom vid Svenskt näringsliv, efter Östlings berömda uttalande om ”vad f-n vi får för pengarna”.

I förra veckan (21 mars 2022) presenterade kommissionen sin första rapport: ”Skattenytta, institutioner och välstånd”.

I den slås det bland annat fast att Sverige under de senaste decennierna har fallit tillbaka i OECD:s välståndsliga. 1970 var Sverige på fjärde plats. 2019 hade vi fallit tillbaka ända ner till plats elva.

Som rapporten skriver: ”Hade Sverige legat kvar på fjärde plats i OECD:s välståndsliga, hade vi under antagande om samma skattetryck, haft ytterligare omkring 320 miljarder kronor i gemensamma resurser.”

Kommissionen för skattenytta pekar också på att skattetrycket i Sverige är högre än i jämförbara länder och att de indirekta skatterna är de som ökat mest. Nu utgör dessa mer än hälften av skatteintäkterna, vilket innebär att transparensen är lägre, något som skapar svårigheter för människor att överblicka om vi får det vi betalar för eller om alla de pengar som går in till stat, region och kommun gör tillräcklig nytta.

Leif Östling och Battina Kashefi presenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet (21/3 2022) sin lösning på problemet, effektivisering:

”Bara en måttlig förbättring av effektiviteten, det vill säga en ökning av skattenyttan, skulle få stora effekter. En effektivisering av den offentliga sektorn med modesta 1,4 procent, samma krav som ofta åläggs existerande statliga myndigheter i statsbudgeten, skulle motsvara ökade resurser på 36 miljarder kronor.”

Att det är viktigt att skattepengar används klokt, inte minst av respekt för alla de människor som slitit ihop de resurser som gått in i den offentliga sektorn, och att politiker inte fortsätter att skyffla in pengar i svarta hål, har Leif Östling och Battina Kashefi naturligtvis rätt i.

Samtidigt är det viktigt att varje gång någon pratar om effektivisering av offentliga verksamheter fråga vad som egentligen menas.

Ute i kommuner och regioner har just effektivisering sedan länge varit ett mantra. Tyvärr har det sällan inneburit att man tagit bort onödig administration, sagt upp babblande konsulter eller kortat beslutsvägar.

I stället är det implementering av krångliga digitala system, som ingen vet syftet med, och en hets att göra dubbelt så mycket, dubbelt så fort som ålagts läkare, lärare, sjuksköterskor och hemtjänstpersonal.

Men vård, omsorg och utbildning är inte samma sak som att bygga likadana lastbilar på löpande band. Att det skulle vara så är en uppfattning som måste förändras först av allt.

Vi behöver en djuplodande diskussion i samhället om vad skattepengar ska användas till och framför allt, vad de inte ska användas till.

Vi behöver mer uppföljning och transparens när det kommer till våra gemensamma resurser.

Att långsamt suga ut befolkningen löser knappast några samhällsproblem. Men inte heller att bränna ut offentliga sektorns verksamhetsbärare.