Ålder är ingenting annat än en siffra

Hur gamla politiker är bör vara irrelevant så länge de sköter sitt uppdrag – att representera väljarna ideologiskt.

Barbro Westerholm, Liberalernas 89-åriga riksdagsledamot, är ett bra exempel på att hög ålder inte är ett problem i politiken.

Barbro Westerholm, Liberalernas 89-åriga riksdagsledamot, är ett bra exempel på att hög ålder inte är ett problem i politiken.

Foto: Henrik Montgomery/TT Nyhetsbyrån

Ledare2022-08-24 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Politikerkåren har blivit äldre.

Snittåldern på de kandidater som ställer upp i val till kommunfullmäktige i höst är 56 år.

Pensionärer som grupp är dessutom överrepresenterad bland politiskt förtroendevalda i kommunerna, i relation till befolkningssammansättningen, enligt aktuella siffror från Statistiska centralbyrån (SCB).

Enligt Erik Wångmar, docent i historia vid Linnéuniversitetet i Växjö, som undervisar i politik och förvaltning, innebär det ett demokratiskt problem: ”Politikerkåren blir inte helt representativ och framförallt saker och ting som rör barn och ungdomar kanske inte får samma fokus”, säger han (Sveriges Radio 25/7 2022).

Att se det som ett problem att människor med tid, kunskap och erfarenhet väljer att engagera sig politiskt är märkligt – och på många sätt också typiskt svenskt. Här ska alltifrån höga chefer till statsråd helst vara runt 30.

Den som är äldre än 55 bör helst börja se sig om efter närmaste ättestupa.

Lika märklig är föreställningen om att människor bara kan representeras av andra personer med samma ålder, kön, etnicitet eller religion som de själva, och att politiska församlingar måste bestå av ett absolut tvärsnitt av befolkningen.

Som om politik huvudsakligen var ett identitetspolitiskt projekt drivet av egennytta, och inte en strävan efter att utifrån ideologi och visioner bygga ett bättre samhälle för alla.

När SCB i vintras släppte sina siffror rörande avhopp tre år in i mandatperioden visade de, precis som tidigare års undersökningar, att det framförallt är unga, under 30, som väljer att lämna sina uppdrag som förtroendevalda under en mandatperiod.

De vanligaste skälen är privata, som att man fått arbete, eller ska börja studera på annan ort. Helt naturliga förändringar i unga människors liv. Men också något som gör en del unga mindre lämpade än äldre, som sedan länge är etablerade i kommunen.

Att människor i 20–30-årsåldern, som har fullt upp med livspusslet väljer bort att kandidera till kommunfullmäktige, behöver inte heller betyda att de inte kommer tillbaka till politiken i ett senare skede i livet.

Det är också dags att släppa taget om idén om att en äldre person inte kan företräda en yngre eller vice versa. Det finns utmärkta skolpolitiker över 70 och många 25-åringar som kämpar för en värdig äldreomsorg.

Det enda som är viktigt är att våra företrädare speglar medborgarna rent politiskt och utövar sina uppdrag med omdöme och respekt för dem som valt dem. Det är när kommunpolitiker – oavsett ålder – inte gör det som ett verkligt demokratiskt problem uppstår.

 
 
 
 
 
 
Läs mer om