Svenska liberala och centerpartistiska ledarsidor är bland dem som håller öppenhet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, akademisk frihet och inte minst pressfrihet högst. I denna öppenhet ligger rätten att uttrycka sig och framföra ståndpunkter såväl på gator och torg som i media och akademiska publiceringar. Däremot finns det ingen rätt att slippa bli kritiserad eller ifrågasatt. Friheten för meningsmotståndare att peka ut orimliga ståndpunkter, brist på demokratisk förankring eller rena felaktigheter är precis lika omfattande.

Det var detta Hallands Nyheters politiska redaktör Maria Haldesten gjorde när hon i en ledare i juni kritiserade statsvetaren Frida Stranne och den bok Stranne nyligen släppt tillsammans med statsvetaren Trita Parsi, ”Illusionen om den amerikanska freden”.

I sin text skriver Haldesten att boken “sprider uppfattningen att kriget (i Ukraina) delvis är västs och Natos fel. En expansiv politik, och amerikansk utrikespolitik, anses ha provocerat Putin. Bokens innehåll är helt enkelt sådant att "Putin skulle skåla i vodka om han fick den översatt" – för att parafrasera den ukrainska journalisten Alyona Vyshnytska från Kiev” (HN 1/6).

Haldesten pekar också på att statsvetare samtidigt kan vara opinionsbildare och uppmärksammar att Frida Stranne skrivit debattartiklar mot Nato-medlemskap i både svensk och finsk press. Utifrån det är det orimligt att Stranne blir kränkt när hon får kritik. Men det har hon uppenbarligen blivit.

Kränktheten har nu gått så långt att Strannes arbetsgivare, Högskolan i Halmstad, som i sin roll som forskningsinstitution borde vara en fyrbåk för öppenhet, på sin hemsida har publicerat ett öppet brev från professor Måns Svensson, chef för Akademin för lärande, humaniora och samhälle. Brevet är riktat till Maria Haldestens chef, Hallands Nyheters chefredaktör Ulf Niklasson, som i princip ombeds censurera Haldesten. Eller som Svensson skriver: “Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används som hävstänger för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan”.

Att en svensk högskola inte har större respekt för pressfriheten eller förstår journalisters roll och uppdrag är allvarligt. Sörmlands Nyheters politiska redaktör Olof Jonmyren och skribenten Patrik Oksanen formulerar det väl på GP Kultur, där de skriver med anledning av påhoppet på Haldesten: “Att ge sig på den fria opinionsbildningen från myndighetens sida är en attack mot regeringsformens första paragraf, att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. Att detta inte sitter i ryggmärgen hos myndigheten och dess chefer är närmast chockerande” (GP 11/7).

Frågan är i grunden långt större än bara detta enskilda fall, även om det sällan blir så oerhört tydligt hur illa det är ställt inom delar av akademin.

Opinionsjournalistik kan förarga och förvåna och går i polemik med såväl politiker som forskare, fackförbund, näringsliv och myndigheter. Det ligger i opinionsbildningens uppdrag att ifrågasätta och vända och vrida på makthavares sanningar. När högskolor och universitet och deras anställda ser på sig själva som oberörbara och akademisk frihet som rätten att stå fria från kritik, är det djupt oroande och något som omedelbart måste hanteras på högsta ansvarsnivå.

För att parafrasera Måns Svensson: Vi bör inte acceptera att landets högskolor används som hävstänger för att tysta journalister vars analyser inte stämmer med den egna agendan”.