Lärares kompetens pekas ofta ut som den avgörande faktorn för att förbättra elevers skolresultat.
Ändå har lärarutbildningen varit ett politiskt sorgebarn i flera decennier. Utbildningen kritiseras ofta och på goda grunder. Nu senast i en rapport om ämneslärarutbildningen från Riksrevisionen (25/8 2020).
Slutsatserna är att det råder bristande kvalitet i utbildningarna och att det till stor del beror på styrningen. På grund av ämneslärarutbildningens många moment och komplexitet är problemen svåra att åtgärda. Utbildningarna borde ha tydligare ansvarsfördelning och samordningen bör förbättras.
Inga revolutionerande resultat.
Samtidigt är det mycket som fungerar bra eller som till och med har blivit bättre. I en studie från 2018 menade nästan alla de tillfrågade före detta lärarstudenterna att de hade förberetts kunskapsmässigt inför yrket.
Dessutom har lärarutbildningen blivit bättre på att lära ut vilka lagar och regler som gäller, och kunskapen om hur man ska ge stöd till elever med särskilda behov har ökat.
Forskarna menar att de största svårigheterna är att koppla lärarutbildningens teori till yrkets praktik. ”Ideal som formats under utbildningen kollapsar i mötet med en hård verklighet”, sammanfattar de.
De båda granskningarna ger bilden av en komplex utbildning, som är svår att styra och brister i att förbereda studenterna för yrket. En ganska träffande beskrivning för även andra högre utbildningar än just lärarutbildninge.
Vi sätter som samhälle hög tilltro till den högre utbildningen. Ofta är det dock otydligt vad vi vill uppnå med den. Är syftet med lärarutbildningen att fostra blivande lärare i en tradition av allmänbildning? Eller är det främst att ge konkreta tips för optimal pedagogik? Spelar det någon roll vilket mål som är överordnat?
Ja, eftersom en akademiskt förlagd utbildning faktiskt inte främst är till för att förbereda för ett specifikt yrke; den rollen fyller yrkesutbildningarna.
En allt mer akademiskt förlagd utbildning tenderar att minska verklighetsförankringen, men kan mycket väl öka den teoretiska förståelsen.
Sedan 1960-talet har lärarutbildningarna successivt gjorts till universitetens uppdrag. Samtidigt har yrkets status eroderat.
Själva akademiseringen av lärarutbildningen är därför sannolikt en bidragande faktor till lärarstudenternas bristande förberedelse.
Resultatet blir att lärarstudenterna kollapsar i mötet med en hård verklighet, och Sveriges skola lider.