Sverige är ett av Europas och världens rikaste länder. Vi räknas till de som lägger mest pengar på sjukvård, både sett som andelen av BNP och per invånare. År 2019 låg vi på en tredje plats i EU vad gäller sjukvårdsutgifter.
Den största delen av dessa pengar – drygt 615 miljarder kronor enligt senaste uppgifterna från SCB – går till sjukhus. Ändå dras regionerna år efter år med stora underskott.
Det här problemet brukar ofta spåras till att produktiviteten inom vården inte utvecklats särskilt mycket. Mycket pengar läggs på insatser med låg eller obefintlig patientnytta, såväl inom läkemedelsbehandling och medicinteknik som kirurgi.
Enligt en lägesrapport från Socialstyrelsen i mars 2023 kan Sverige exempelvis göra sig av med de flesta av de 11 000 artroskopier som görs vid artros eller liknande besvär i knän. Fysisk träning och patientutbildning är billigare och minst lika effektiva behandlingar.
Mikael Svensson, professor i tillämpad hälsoekonomi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, skriver om felprioriteringarna i en rapport: “En förklaring är att beslutsfattare och vårdprofessionen regelbundet gör alltför optimistiska antaganden om insatsers nytta utifrån osäkra och otillräckliga underlag.”
Det här är förstås jobbigt att ta itu med. Få vill erkänna att de kastar pengar i sjön, allra minst inom vården där alla vill hjälpa till. Men någonting måste ändras, och för allt fler börjar artificiell intelligens (AI) te sig som ett sätt att ändra vården.
Ny teknik är inte alltid en lösning på problem som funnits under lång tid. Datorer gjorde inte vården bättre. Och svenska sjukhus dras fortfarande med faxapparater, ett utslag för bristande problemlösning. Men de ledande AI-tjänsterna är ungefär lika bra som en specialistläkare i allmänmedicin i att göra vissa bedömningar, och en studie från USA fann att tjänsterna uppfattades som mer empatiska än läkare vid digitala besök. Problemet handlar mindre om funktion och mer om tillit.
Det stora problemet är om vården ens kan använda AI. Det kräver mycket data från många håll, ibland från andra myndigheter som socialtjänsten, ibland från andra regioner. Där är portarna idag stängda. De kommande åren är hälften av regionerna dessutom upptagna med att byta journalsystem. Sådant tränger undan personalens tid och skattemedel från andra investeringar. Då blir det upp till enskilda individer att lära sig nya hjälpmedel som AI.
När och om AI väl används väcks också etiska frågor. De tjänster som i dag finns är tränade på olika mycket data från olika patientgrupper. Vissa kanske kan få bättre diagnoser, medan tjänsterna inte är tillräckligt precisa för andra grupper.
De senare får förvisso inte sämre vård om AI används, men de förra får definitivt bättre vård – en ojämlikhet många lär rygga tillbaka inför, och som bryter mot hälso- och sjukvårdslagens behovs- och solidaritetsprincip. Samtidigt kan resurser i form av bättre hälsa och lägre kostnader översättas till mer konventionell vård för de som inte får bättre AI-vård.
De flesta behöver nyttja vården någon gång i livet. Under lång tid har vi betalat för mycket för den samhällstjänsten. Det måste ändras. Teknikens nyttor måste komma före oron.