Palestinarörelsen är tydlig. De vill inte att Israel ska få tävla i Eurovision song contest som nu pågår i Malmö. Tusentals musikskapare från hela Europa har protesterat. Malmö har tapetserats med affischer. Artister har hoppat av. Andra vittnar anonymt om att branschkollegor utövar påtryckningar mot dem om att ställa in sina framträdanden. Det verkar inte finnas i påtryckarnas tankevärld att den som inte vill ställa in sin konsert faktiskt kan behöva pengarna. Det vore dessutom mer konstruktivt för den som vill stötta Gaza att göra giget och skänka gaget till Röda korset, men det ger inte lika mycket uppmärksamhet som att vråla ut sin bojkott.

Palestinarörelsens budskap har gått fram. Därför är det dags att vara tydlig tillbaka: era protester förstör för alla Eurovision-fans. De förstör för alla Malmöbor som inte är Eurovision-fans också, genom att skapa ännu mer framkomlighetsproblem under en vecka som redan kommer att bli en av de mest intensiva i staden någonsin. De förstör för Malmös skattebetalare som tvingats lägga enorma summor på säkerhetslösningar. Polisen kommer att centreras till innerstan istället för att patrullera i utsatta områden.

Denna totala avsaknad av respekt för turister och Malmöbor gäller givetvis även koranbränningen som ägde rum fredagen den 3 maj, startskottet för Eurovisionveckan. Här visar det judiska samfundet sitt stöd öppet. Är det något folk som ser rött av bokbål är det just judar.

Även Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) tar kraftigt avstånd från koranbränningen. Det är mycket bra att politiker är tydliga mot islamofobiska handlingar. På Linkedin skriver hon att “när andra vill använda oss som en scen för splittring så stärker vi gemenskapen.” Här hade ett uttalat stöd till den judiska befolkningen också varit på sin plats, men just stödet till judar har som bekant aldrig varit malmöitiska socialdemokraters paradgren.

Rätten att demonstrera, manifestera och affischera är en av grundbultarna i en demokrati. Att uppmana till väpnad kamp och revolution är inte särskilt konstruktivt, men en del av yttrandefriheten. Att medvetet förstöra för andra människor är inte olagligt, däremot egoistiskt och ger sällan önskat resultat. Aggressiviteten inför Eurovision förstör evenemanget. Den som betalat för en biljett till en musikfest ska få gå på just en musikfest, inte en politisk manifestation.

Malmö kommuns ambitiösa satsning har behövt planeras om, festligheterna begränsas. Besökarna kommer att få en sämre upplevelse. Människor som reser till Malmö tvingas delta i ett enormt säkerhetsmaskineri, trots att de reser till en av världens största musikfester för att dansa, sjunga och ha kul.

Det kanske finns en liten klick som tycker att definitionen av ”att ha kul” innebär att bränna koraner, eller att gå i demonstrationståg och vråla att den judiska staten borde utraderas från kartan. Människor som tycker att det är roligare att sjunga om väpnad kamp, än att skråla med i Gente di mare, Främling och Waterloo. De som hellre sjunger om våldsromantik än om riktig romantik borde dock ta en veckas paus i sin aktivism och respektera de tiotusentals människor från hela världen som sparat och gnetat för att kunna delta i vad som skulle bli en enorm folkfest. De borde respektera att hela stadens befolkning ska kunna känna sig trygga att ta del av evenemanget. Vill man ändå fortsätta sin påverkanskampanj finns det oändligt stor plats att göra detta på internet.

Judar över hela världen, särskilt i Malmö, är vana att behöva dölja sin religiösa tillhörighet. Så har det varit i hundratals år, men i modern tid har läget inte varit så allvarligt som nu sedan 1940-talet. Det finns judar som lämnar Malmö under en vecka som ska vara en folkfest för alla stadens invånare. De som väljer att stanna i sin stad kommer att hålla sig undan eftersom de är rädda. Inte bara för att höra antisemitiska slagord och se obehagliga bilder och plakat. De är rädda för våld. De är rädda att bli skadade. De är rädda för döden.

Studentprotesterna och ockupationerna på amerikanska elituniversitet och aggressiviteten kring Eurovision bidrar till att normalisera hatet mot judar, sionismen som rörelse och Israel som stat såpass mycket att det börjat drabba människor som knappt ser skillnad mellan en kippa och en keps. Det börjar alltid med judarna, men det slutar aldrig med judarna, som Folkpartiets gamla ledare Per Ahlmark brukade säga.