Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) under en pressträff om regeringens förslag om en ny socialtjänstlag.
Kläderna han hade på kroppen, sin skolväska och cykelnyckeln. Det var allt den lilla 6-åriga pojken från Lysekil i Bohuslän fick med sig när socialtjänsten med hjälp av polis hämtade honom i skolan en septembermorgon för två år sedan. Vid det tillfället var han sedan flera år familjehemsplacerad hos sina farföräldrar. Pojkens pappa gick bort när han var nyfödd och mamman kunde inte ta hand om honom till följd av ett långvarigt missbruk.
Hos farmor och farfar i Varberg blev han trygg. Han hade sina kusiner nära, fick kompisar och började förskoleklass. Farföräldrarna är väletablerade i samhället och farmor ägnar sig fortfarande åt forskning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg trots att hon är över 70. Just att hon och även farfadern är till åren komna innebar dock att det inte var något alternativ att pojken skulle vara permanent familjehemsplacerad där, vilket alla var införstådda med. Däremot fanns det en oenighet om hur överflytten skulle ske.
Socialtjänsten ville att det skulle gå fort. Farmor och farfar att pojken skulle få möjlighet att lära känna sin nya familj i lugn och ro innan han återigen bytte hemmiljö. Och så pang, en dag, helt utan förvarning, rycktes 6-åringen upp med rötterna och fördes av socialtjänsten till en plats de valde att hålla hemlig.
Det var i september 2022. Sedan dess har pojken inte träffat sin farmor och farfar alls. Inte heller sina kusiner och syskon. Han har blivit avskuren från hela sin familj (Bohusläningen 17/9).
Det finns tillfällen drastiska beslut är nödvändiga. I extrema nödfall. Om de anhöriga är hotfulla, missbrukar eller liknande. Absolut aldrig annars. Att utan förvarning hämta barn från välfungerande familjehem (oavsett om det är släktingar eller ej) på grund av att handläggaren på socialkontoret har problem med att vederbörande sätter barnets välmående först, är heller aldrig någonsin acceptabelt. Ändå är det var som sker hela tiden. Över hela landet. Pojken i Lysekil är bara ett av många fall.
Sedan den borgerliga regeringen och framförallt socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) tillträdde har det skett mycket för att få ordning på LVU, lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga. Framförallt har ministern arbetat hårt för att stärka barnperspektivet. Vi har också på senare år tack vare flera tragiska fall haft en omfattande samhällsdebatt rörande utsatta barns rättigheter.
Men det tycks inte ha hjälpt. Utredningar, lagändringar och mediauppmärksamhet räcker uppenbarligen inte för att förändra den attityd som råder hos socialtjänsten i många kommuner. Den om att barn inte är individer utan ting som kan flyttas hur som helst om det innebär att vuxnas jobb blir mer bekvämt. Något som får allvarliga konsekvenser.
Kjerstin Almqvist är senior professor i psykologi vid Karlstad universitet och expert på barn och trauman.
Kjerstin Almqvist, senior professor i psykologi vid Karlstad universitet och expert på barn och trauman, understryker i Bohusläningen att det är väl belagt att barn som utsätts för snabba och oförklarliga separationer från anknytningspersoner har ökad risk för stora svårigheter längre fram i livet. Framförallt när det gäller den egna förmågan att ha trygga och nära relationer.
Vem tar ansvar och ställs till svars i Sverige 2024 när 6-åringen från Lysekil och andra som han går sönder inuti och kanske aldrig går att laga? Ingen. Ingen alls. Vad som skulle behövas är en specialistutbildning i barnpsykologi, anknytning och trauma för socionomer som arbetar med barn. Det och ett återinfört tjänstemannaansvar.