Det är högt tryck på nattågen till Europa i sommar. Så löd rubriken i en nyligen publicerad Sveriges Radio-artikel, och även om journalisten som låg bakom artikeln inte reflekterade över rubriksättningen så var den talande för hur svenskar är benägna att se på relationen till närområdet – och inte minst Europeiska unionen. Vi är delaktiga, men tenderar att tala om EU och Europa som något fjärran.
Samma perspektiv återspeglade sig även i det senaste riksdagsvalet. I en artikelserie på sajten Europakollen, som drivs av forskare vid Lunds universitet, granskades vilket utrymme EU-frågor fick inför höstens riksdagsval. Resultatet visade att partiernas inställningar till en rad frågor knappt framgick, vilket är oroande eftersom valet av riksdagen – och inte minst vilka partier som bildar regering – har en enorm påverkan på EU-lagstiftning som väljarna borde få en större möjlighet att förhålla sig till.
Lundaforskarna uppmärksammade även att inte ens svenska skjutjärnsjournalister verkar ha särskilt bra koll på samspelet mellan riksdagsvalet och EU-frågor. Ett exempel som artikeln lyfter är när språkröret Märta Stenevi (MP) gästade SVT:s ”30 minuter”. I ett svar på en fråga om kärnkraft poängterade hon att det inte är begripligt var Socialdemokraterna står i kärnkraftsfrågan, eftersom de har röstat på två olika linjer i Sveriges riksdag och Europaparlamentet – varpå programledaren avfärdar Stenevis svar eftersom de diskuterade ”beslut i Sveriges riksdag”.
Det finns ett glapp mellan EU:s inverkan på svenskars vardagsliv och den uppmärksamhet unionen får i medierna. En ökad kompetensnivå om unionen bland svenska journalister skulle därför inte vara till EU-bevakningens nackdel. Dessutom skulle den bristfälliga rapporteringen förmodligen hålla en högre kvalitet om fler journalister faktiskt rapporterade från de platser där besluten fattas. För ett par månader sedan uppmärksammade SVT en studie som pekade på att så inte är fallet i dag. Studien visade att Sverige har färre ackrediterade korrespondenter i Bryssel än i USA, och att antalet ackrediterade EU-journalister till och med har blivit färre sedan Sverige gick med i EU (10/2).
Frågan om svenska mediers bristfälliga bevakning i EU-sammanhang är inte ny, men den är väl värd att påminna om. Det är trots allt i Bryssel och Strasbourg – inte i Washington och New York – som en betydande del av de beslut som påverkar svenska kommuner och regioner fattas. Trots det är det USA och dess politiska landskap som ofta får en oproportionerligt stor täckning i svenska medier.
Det finns en rad kunniga svenska journalister som bevakar EU-politiken, men problemet är att de knappt utgör ett dussin personer. Med tanke på hur omfattande lagförslagen, och att de utsända både ska kunna bevaka turerna i de politiska förhandlingar som mejslar fram lagförslag och genomföra ansvarsutkrävande intervjuer, är det långt ifrån tillräckligt.
Det är tydligt att det behövs en ambitionshöjning för EU-bevakningen. Det kan förslagsvis börja med att svenska medier i större utsträckning fokuserar på den union som påverkar svenskarnas vardag. Förhoppningsvis kommer de, och inte minst public service-bolagen, till insikt om det och skickar fler journalister ”till Europa”.