En ny mandatperiod och regering har tagit vid.

Även om partiledarskaran än så länge är intakt försökte de flesta vid onsdagens partiledardebatt att hitta in i sina nya roller.

Ulf Kristersson (M) har alltid varit en skicklig debattör. Han gynnas av den tyngd som kommer med statsministerämbetet medan Magdalena Andersson (S) famlar både vad gäller tonläge och innehåll.

Å ena sidan vill S-ledaren vara starkt kritisk till det som hon kallar ”Sverigedemokraterna och deras regering”. Å andra sidan har hon inlett förändringen av det egna partiet där slutmålet är att sudda ut de viktigaste skillnaderna gentemot just Sverigedemokraterna.

I en intervju med Expressen (25/10 2022) vägrade Magdalena Andersson att överhuvudtaget rikta någon kritik mot Tidöavtalets mer omdebatterade delar, som skärpningen av migrationspolitiken och kriminalpolitikens mer repressiva inslag.

Den linjen fortsatte i riksdagsdebatten där hon i sina replikskiften med Ulf Kristersson och Johan Pehrson (L) i stället fokuserade på sverigedemokraten Björn Söders uttalande om att han vill dra in stödet till den ideella organisationen Civil Rights Defenders.

Nooshi Dadgostar är en av få som kunnat behålla rollen från den förra mandatperioden – den i ständig opposition. Hon vill fortsätta förvandla V till ett vänsterpopulistiskt alternativ.

I riksdagsdebatten svingade hon vilt. Det är bitvis underhållande, bitvis över gränsen, men det måste till sist betraktas som ett försök att undslippa den irrelevanta tillvaron i skuggan av Socialdemokraterna.

C-ledaren Annie Lööf gjorde, trots sin kommande avgång, en stark insats. Hon trivs bra i en fri mittfältsroll där man kan ifrågasätta SD-inflytandet till höger och det bristande Ukrainastödet till vänster.

Det var kanske en viktig detalj att många socialdemokrater applåderade under Annie Lööfs inlägg. När partiledarna ska hitta nya roller för sina partier är S-ledningen livrädd för att Annie Lööfs efterträdare skapar ett C som kan samarbeta även högerut.

Det ironiska är att S samtidigt – genom att mer eller mindre skriva under Tidöavtalet – eliminerar Centerpartiets bästa argument för att hålla till vänster.

Om migrationspolitiken blir lika stram och kriminalpolitiken lika hårdhänt oavsett block växer snarare argumenten för C att återvända till borgerligheten, där det är lättare att få igenom arbets- och bostadsmarknadsreformer, skattesänkningar och ett starkare skydd för äganderätten.

Det är en illustration av att Socialdemokraterna, mer än något annat parti, är vilset i sin nya roll.

Oppositionskostymen passar dåligt på ett parti byggt för makten.