Jäv är en typ av intressekonflikt som innebär att en person i beslutsfattande position på grund av vänskaps- eller släktrelationer, eller annat som kan ha inverkan på beslutet, riskerar att inte fatta ett objektivt beslut.
Slår man upp ordet jäv i Institutet mot mutors ordlista på nätet så får man det svaret.
Norran har i ett antal artiklar granskat fallet med Emmy. En fruktansvärd historia om en liten flicka som oförskyllt blivit huvudperson i en uppslitande vårdnadstvist. Vad som är rätt och fel får andra att avgöra. Det ska inte den här ledaren handla om. Vad den ska handla om är jäv. I fallet med Emmy, ett misstänkt jäv som berör två personer vid socialtjänsten i Piteå.
Så här skriver Ulrika Nohlgren och Jenny Petersson i sin granskning: ”Kraven på opartiskhet och oberoende är särskilt viktiga när det gäller barnärenden. Trots det tilläts två handläggare arbeta med Emmys fall fastän de har flera kopplingar till den biologiska pappans sambo. Bland annat har ena handläggarens fru och en av hans döttrar åkt på utlandsresa tillsammans med pappans sambo.” (Norran 17/5 2019)
Jäv eller inte må vara osagt osagt.
Det ser i varje fall inte bra ut.
Med det lämnar vi fallet Emmy och konstaterar: Intressekonflikter är någonting som uppkommer gång efter annan i en kommun.
Det är vanligare än man tror att kommunpolitiker på ett eller annat sätt är jäviga. Många av dem är till exempel aktiva i närings- eller föreningslivet. Föreningar och företag knyter gärna politiker till sig. De är oftast väldigt kunniga, har sammanträdesvana och stort kontaktnät.
Andra riskerar att möta samma personer i arbetslivet som de har att ta beslut om i politiska sammanhang. Här blir det extra känsligt om man sitter i socialnämnden.
För tiotalet år sedan försökte Krister Sandqvist, dåvarande polismästare i Västerbotten, stoppa tre poliser, bland dem Kenneth Fahlesson (S), socialnämndens ordförande i Skellefteå, från att ha politiska uppdrag i socialnämnden. Han menade att det inte går att förena med rollen som polis på grund av rapporteringsskyldigheten.
Fallet drevs till Arbetsdomstolen som gav Sandqvist en knäpp på näsan.
I princip i varje ärende som en kommun handlägger och beslutar om finns det en risk att någon är jävig. Det går tyvärr inte att undvika. För i så fall skulle de politiskt aktiva bara bestå av personer som inte är verksamma i föreningar eller företag, och som inte är släkt eller god vän med någon som är detta.
Det är helt orimligt. Det är heller inte önskvärt. Politiker måste få ha ett liv även utanför politiken, vara som folk är mest.
Däremot är det oerhört viktigt att politiker och andra beslutsfattare är medvetna om riskerna. Lite sunt förnuft är aldrig fel. De måste hela tiden bedöma; finns det någon risk att jag är jävig i det här ärendet, eller riskerar jag att vara det? Det är en fråga som alltför få politiker ställer sig. Och en fråga som alltför få svarar ja på.
Har bevakat kommunfullmäktige i Skellefteå i snart 15 år, inte alla sammanträden, men flertalet. Inte vid ett enda har någon politiker sagt sig vara jävig och inte deltagit i ett beslut. Inte vid ett enda tillfälle har någon kommunfullmäktigeordförande frågat om någon ledamot är jävig innan behandlingen av ärendet inletts.
Det borde faktiskt vara obligatoriskt.
I slutändan handlar det om politikens trovärdighet, och de beslutande politikernas goda samvete.