Klockan klämtar för Arbetsförmedlingen. I Västerbotten försvinner elva av dagens 16 kontor. Bara de i Umeå, Skellefteå, Lycksele, Storuman och Vilhelmina blir kvar.
Eller rättare sagt bara de i Umeå, Skellefteå och Lycksele. Kontoren i Storuman och Vilhelmina ska vara obemannade. De ska fungera som en mötesplats där ambulerande arbetsförmedlare ska kunna ta emot förbokade besök.
I grund och botten är reformeringen av Arbetsförmedlingen bra. Man har haft svårt att klara kärnuppdraget – att förmedla jobb och utbilda. Sedan 2015 har antalet tillsatta jobb sjunkit trots en god ekonomisk konjunktur. Siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att bara 11 procent av alla de externrekryteringar som företagen gör sker via Arbetsförmedlingen.
Nu är det upp till de privata aktörer som ska ta över matchningen mot arbetsmarknaden att visa att de klarar av jobbet bättre.
Det här är ingen reformering som kommer att gå smärtfritt. Redan innan Arbetsförmedlingen ska presentera sin rapport om hur ”januaripartiernas” beställning ska kunna genomföras, inte bara i teorin, utan också i praktiken, bråkar Centerpartiet och Liberalerna om kommunernas roll. Ska de agera ”reservaktörer” eller inte? Det tycker C, men det ger L inte mycket för.
Vi lever i en tid av stora, omvälvande politiska reformeringar och omtag. Statens roll har successivt minskat de senaste årtiondena. Nuförtiden kan vi välja apotek, bilprovning, vilken skola barnen ska gå i, vårdcentral och en hel del annat. Men i dessa valfrihetens tider – i varje fall jämfört med hur det såg ut för 20–30 år sedan – finns det en växande konfliktyta mellan stad och land.
Branschorganisationerna säger sig vara redo. I en debattartikel i Norran (17/10 2019) skriver företrädare för Almega, Kompetensföretagen och Utbildningsföretagen: ”Matchningsaktörerna är redo, näringslivet saknar medarbetare och det finns arbetssökande. Låt dem jobba tillsammans för att skapa tillväxt och ge alla arbetslösa trygghet och egenmakt genom ett arbete.”
Sammanhanget var något annorlunda, extratjänster kontra matchning till sysselsättning, men det är i princip samma privata aktörer som nu ska ta över Arbetsförmedlingens matchning mot arbetsmarknaden. Frågan är dock om de kommer att finnas i hela landet, om de tycker att det är mödan värt att etablera sig i mindre kommuner.
Det finns all anledning att ta Centerpartiets funderingar kring kommunernas roll på allvar.
Hur blir det med små kommuner som Malå och Norsjö när de förlorar sin arbetsförmedling?
Finns det någon privat aktör som är beredd att ta över, och som långsiktigt vill etablera sig?
Om inte, landar arbetslöshetens börda i famnen på kommunerna? Blir det de som får ikläda sig rollen som vikarierande arbetsförmedlare, ge stöd och hjälp i Arbetsförmedlingens ställe? Mindre kommuner som Malå och Norsjö har knappast ekonomi, kompetens eller beredskap för att klara av de arbetsuppgifterna.
I grund och botten är reformeringen av Arbetsförmedlingen bra, och välbehövlig. Den borde ha gjorts för länge sedan. Samtidigt finns det frågetecken som måste rätas ut, inte bara kring kommunernas eventuella roll som tänkbar ”reservaktör”. Det får inte bli så att hårt pressade mindre kommuner får en ökad arbetsbörda när Arbetsförmedlingens roll och uppdrag förändras.