Att Vänsterpartiet var berett att gå från ord till handling kom säkerligen som en obehaglig överraskning för Stefan Löfven.
Sällan eller aldrig har väl uttrycket ”gör om, gör rätt” passat bättre in.
Försöket från de fyra januaripartierna – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – att snabbreformera Arbetsförmedlingen blev ett av årets stora inrikespolitiska debacle. Nu skjuts förändringen fram ett år, från 2021 till 2022. Dessutom ska ”reformeringen av Arbetsförmedlingen inte vila på LOV”.
Inför hotet om en misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) tvingades regeringen till en taktisk reträtt. Alternativen för statsminister Stefan Löfven (S) var allt annat än lockande: tvingas till regeringsombildning eller utlysa nyval.
De flesta är överens om att Arbetsförmedlingen behöver reformeras. Den fungerar inte som den ska. Långt därifrån. Antalet arbetssökande som fått jobb via AF imponerar inte. I somras riktade Riksrevisionen svidande kritik mot sättet att arbeta, metoderna för matchningsarbetet: ”Myndighetens arbetssätt står på en svag kunskapsgrund.”
Dags att plocka fram den berömda vågen.
I den ena vågskålen en förhoppning om att reformeringen av Arbetsförmedlingen nu genomförs på ett mer ansvarsfullt sätt. Betydelsen av en väl fungerande arbetsmarknadspolitik – där Arbetsförmedlingen ingår som en viktig del – går knappast att överskatta. I den andra vågskålen en förhoppning om att reformeringen av Arbetsförmedlingen inte drar ut på tiden mer än absolut nödvändigt. För varje dag den dröjer riskerar människor att komma i kläm i ett illa fungerande myndighetsmaskineri.
Men det är långtifrån allt. Bakom de rent sakpolitiska meningsskiljaktigheterna döljer sig en spännande (eller oroande) politisk utveckling. Januariöverenskommelsen byggde på att Vänsterpartiet skulle veta sin plats i förhållande till den S-ledda regeringen: trycka på rätt knapp i plenisalen och däremellan hålla låg profil. Nu har partiet med all önskvärd tydlighet visat att det finns en gräns för vad man kan acceptera.
Kampen om reformeringen av Arbetsförmedlingen lär heller inte vara över. V-ledaren Jonas Sjöstedt var visserligen nöjd, men inte helt nöjd: ”Om regeringen skulle komma tillbaka med förslag att delvis använda LOV i reformeringen av Arbetsförmedlingen, kommer Vänsterpartiet att försöka samla en riksdagsmajoritet emot det”.
Det är fullt förståeligt att Jonas Sjöstedt och kompani inte vill verkställa en liberal politik under socialdemokratisk flagg. Redan när januariöverenskommelsen presenterades sa Jonas Sjöstedt var hans och partiets gräns gick. Men att han var beredd att gå från ord, till hot och vidare till handling kom säkerligen som en obehaglig överraskning för Socialdemokraterna.
Det har sagts förr, men det tål att sägas igen: Sveriges politiska karta håller på att ritas om. Marken gungar under januariöverenskommelsen. Kan Vänsterpartiet en gång tänka sig att fälla en S-minister med hjälp av tre liberalkonservativa partier – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – kan man göra det igen. Om de andra partierna ansluter är en helt annan sak.
En ohelig politisk allians stoppade ett stycke dålig arbetsmarknadspolitik. Att bygga reformeringen av Arbetsförmedlingen på lagen om valfrihetssystem var fel tänkt från början. Det hade varit att be om en repris på skandalerna kring etableringslotsarna. Minnet är uppenbarligen kort hos Centerpartiet, det parti som förespråkat att reformeringen skulle bygga på den lagen.