Läkartätheten ökar i Sverige. Ändå söker man sig ut i Europa för att rekrytera läkare och annan vårdpersonal.
Vart femte år är det val till Europaparlamentet.
I slutet av maj ska svenskarna gå till valurnorna igen. En befolkning som i slutet av förra året uppvisade rekordhöga siffror gällande positiv inställning till unionen. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) uppgav 58,6 procent i november att de var för Sveriges medlemskap i EU.
Svenskarnas stöd överraskar inte. Trots unionens politiska krämpor, med Brexit och en paralysering inför en enad migrationspolitik, har EU-medlemskapet underlättat för människor i vardagen gällande resor och handel och skapat såväl ökad individuell frihet som stabilitet på kontinenten. EU har också underlättat för en digital arbetsmarknad.
I tider av rekryteringsutmaningar är det lockande att försöka värva utländsk arbetskraft till den svenska välfärden.
Och när det inte går, ja, då kan det bli aktuellt att skicka svensk personal utomlands i stället.
En del i arbetet med att öka Region Västerbottens attraktivitet som arbetsgivare kan medföra att personal ”slipper” jobba i Västerbotten. Fram till september ska en studie genomföras för att titta på möjligheterna att skapa en slags filial i ett annat EU-land, rapporterar Dagens Medicin.
Modellen ska både möjliggöra att skicka befintlig personal utomlands och låta läkare och sjuksköterskor i det aktuella landet arbeta på hemmaplan med patienter i Västerbotten.
De digitala möjligheterna öppnar för distansarbetet. Det kan bli aktuellt att flytta vårdadministration, uppföljningar, provsvar, analyser, telefonrådgivning och bilddiagnostik till exempelvis Spanien, som kommer att stå i centrum för studien.
Redan i dag har Region Västerbotten erfarenhet av utlandsarbete. Sedan 2017 har hudkliniken vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå haft sin verksamhetschef placerad i Australien. Via bredband har personal arbetsletts och rådgivits från Brisbane.
Tanken är varken märklig eller omöjlig att genomföra. Ytterst handlar det om att säkerställa patienternas rätt till adekvat vård.
Förutsättningarna för en europeisk utlokalisering torde vara stabila. Sjukvården i Region Västerbotten åtnjuter ett brett förtroende av invånarna. 82 procent uppger i den nationella Hälso- och sjukvårdsbarometern att de anser att de har tillgång till den hälso- och sjukvård som de behöver. Därmed borde medborgarna kunna acceptera en geografisk förflyttning av vissa vårdmoment.
Att ha sin läkare placerad i Spanien är under alla omständigheter bättre än att behöva vänta onödigt länge på vård i Sverige – eller i värsta fall inte få tillgång till en läkare överhuvudtaget. Då blir det betydligt större avbrott i vårdleveransen än den traditionella siestan som spanjorer åtnjuter under eftermiddagarna. Invändningar om patientsäkerhet får bemötas med höga krav på leverans.
Däremot är frågan om Region Västerbotten är en tillräckligt stor aktör för att kunna genomföra uppstarten av en europeisk vårdfilial. Rimligtvis borde ett sådant experiment genomföras tillsammans med andra glesbygdsregioner eller med Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Utlokaliseringen löser dock inte grundproblemet. Bristen på personal bottnar i ett systemfel.
Att Sverige, trots ökande läkartäthet, över snittet i Europa, söker sig till kontinenten för sin kompetensförsörjning tyder på att man bör ta rätt tjur vid hornen.
Csaba Bene Perlenberg