Framöver kommer arbetsmarknaden att översköljas av nya, osynliga kollegor: De digitala robotarbetarna.
Många debattörer är upptagna med att gräva sig allt djupare, i vad som uppfattas som vår tids stora demokratiska kamp; den mellan ett liberalt, demokratiskt system kontra ett illiberalt, populistiskt dito.
Men det är i allas intresse att påpeka att den liberala världsordningen har betydligt större bekymmer att hantera än det förvisso avsevärda problemet att möjligheten alltid existerat att demokratiskt nedmontera ett demokratiskt styrelseskick.
Den största förskjutningen av vår frihet utspelas på ett helt annat slagfält än i parlamenten: På den digitala arbetsmarknaden.
Ny teknik och nya produktionssätt har alltid inneburit pestliknande utraderingar av hela yrkeskårer, varpå nya behov och nya jobb uppstått. Men i gryningen av den artificiella intelligensens tidsålder väcks farhågan om att omställningsbehoven ställs på sin spets.
När vi överlämnar allt fler beslutsprocesser till självlärande datorprogram kommer samhället att tvingas att hitta nya behov för många människor. Men chansen finns också att vissa anställda även får en möjlighet att arbeta med det de ska, och inte alla extra uppgifter som tillkommit efter rationaliseringar och effektiviseringar.
Redan i dag används artificiell intelligens på fler håll än vad vi tror. I skånska Trelleborg används digitala robotar för att hantera ansökningar om försörjningsstöd. Handläggare har i stället kunnat fokusera på att få arbetslösa i arbete. Dessa robothandläggare kommer att bli allt vanligare i framtiden, både inom det privata näringslivet och i offentlig sektor.
I Region Västerbotten kommer ett av de stora diskussionsämnena under året att vara den nya regionala utvecklingsstrategin. Målet är att den ska ”visa på en tydlig väg framåt till den region som Västerbotten har potential att vara år 2040”.
För regionens invånare är det av största vikt att strategin även tar höjd för allt det vi i dag inte kan föreställa oss att våra nya medarbetare, robotarna, framöver kommer att bidra med.
Ett varningens finger bör dock höjas. Redan i dag har mångas friheter beskurits av de sociala mediernas tendens att krympa vår horisont. Trots att vi i dag kan nå allt fler människor tenderar vår kommunikation i allt större utsträckning att ske med likasinnade. Vår förutsägbarhet gör att minsta motståndets lag blir vårt livselixir.
Att bli inspirerad till att göra oväntade val blir desto svårare när den inspiration vi som användare av plattformar och konsumenter av algoritmstyrd information tar del av i allt högre grad baserar sig på redan tidigare gjorda val.
Algoritmerna, som inte sällan är baserad på just sannolikhet och en slags digital identitetspolitik, gör i sak inget fel – de läser ju oss för vad vi är och vad vi gör. Den avsmalnade intryckskorridoren blir till en sluten ekokammare av digitala intryck som förstärker vad vi redan tror oss veta, tycka, känna och undra över.
Om det senaste årets digitala frihetsdebatt handlat om att individens valmöjligheter riskerar bli färre och mer snäva, måste debatten om olika användningsområden för artificiell intelligens kretsa kring nästa del av digitaliseringens kölvatten – det där valmöjligheterna helt avskaffats och beslut redan fattats åt oss av en robot som varken behöver kafferast eller en klapp på axeln.
Csaba Bene Perlenberg