Graffiti förekommer ibland på olagliga platser, men Sven Burmans gatukonst tar bara plats på taveldukar.
Det började i Byskes gångtunnlar. Sven Burman växte upp på orten och på väg till kompisar passerade han oväntade färgsprak på betong och asfalt. Det var texter, ansikten och sådant som var oklart, allt skapat med sprayfärg i det offentliga rummet.
– Sedan dess har jag dragits till graffiti och street art, men jag har aldrig målat på olagliga platser. Det fascinerar mig, det är gräsrotskultur och gatans konst, en subkultur som utmanar. Och då menar jag inte klotter på ett elskåp, utan riktiga verk, säger han.
Nu, många år efter de första konstnärliga uppenbarelserna längs med Byskes trottoarer, öppnar han dörren till sitt garage i Ursviken. Längst in har en ateljé tagit plats, där golvet är prickigt av färg och sprayflaskorna står uppradade på hyllorna. För första gången har han tagit inspirationen från street art in i sitt eget skapande.
– Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att måla och uttrycka mig visuellt, det är så jag ser världen. Jag är utbildad formgivare, jobbar som innehållsproducent och har sysslat med allt från digitala illustrationer till akryl. Men jag har haft en paus från konsten fram till 2019. Det var då jag började experimentera med sprayfärg och gatukonst under namnet Vilhelm, som faktiskt är mitt andranamn.
Författarikonen Torgny Lindgren pryder ett av verken.
Väggarna täcks av gigantiska taveldukar fyllda med tags, vilket är en grafisk signatur, iögonfallande nyanser och oförutsägbara linjer. Men den klassiska graffiti-estetiken möter något annat, något som vid första anblick kan tyckas oväntat. Där finns Sara Lidmans vakna ögon, och på ett annat verk Torgny Lindgrens skägg, pipa och ansikte.
– Sedan barnsben har Västerbottens kulturhistoria varit en självklar del av mig. Speciellt min mamma var noga med att läsa för oss, och på så vis kom dessa författare in i mitt liv. Det kändes spännande att kombinera något som kanske främst har en äldre publik med en yngre konstform.
Samtidigt påpekar han att gatukonsten kanske inte ligger så långt från författarikonerna som man kan tro.
– Det blir en kulturkrock, men på rätt sätt. Vem vet, om Sara hade varit ung idag hade hon kanske sysslat med street art. Både hon och Torgny var ju progressiva, före sin tid, och kreativa människor. Jag tror de hade tyckt om den här typen av kultur, säger Sven Burman och ler.
Nu återstår en författarikon – PO Enquist.
– Jag kommer försöka mig på honom också, såklart. Men jag tycker han är svårare att illustrera.
Motiven skapas digitalt för att sedan översättas till schabloner. Porträtten växer fram med hjälp av olika lager och nyanser.
– Sprayfärg är ett fantastiskt medium, det är så direkt. Har du gjort en linje går den inte att ändra.
Just apor som motiv var det första Sven Burman började experimentera med när han plockade upp konsten igen under 2019.
I ateljén syns också apor i olika sinnesstämningar och personligheter.
– Jag började experimentera med aporna. De är så nära människor man kan komma utan att vara mänskliga, och jag ville göra porträtt. Men är det en människa ställs ofta frågan: "Vem är det?". Apor kan vara identitetslösa, men samtidigt kombineras med attribut som glasögon och hattar. Det blir effektfullt, och är väldigt roligt.
Det är också där han fortsätter i sitt skapande, när de litterära profilerna är avverkade.
– Aporna börjar bli egna karaktärer. Jag tycker det finns något fint med ett konstnärskap som får ta tid och som existerar för ens egen skull. Och så känner jag kring min konst, säger Sven Burman.