William Beijer, 26, är skådespelaren som bär hela pjäsen på sina axlar. Under 45 minuters speltid håller han publikens intresse högt med kampsportsliknande koreografi och en stark monolog. Kanske beror det på att berättelsen är sprungen ur självupplevda händelser.
– Jag och Malin Lundqvist, pedagog, pratade om att vi ville sätta ihop något nytt så vi funderade lite kring ämnen. Eftersom jag själv växte upp i en liknande miljö så tänkte jag att det är lättast att hämta inspiration från det eftersom innehållet blir mer äkta då, säger han.
Han tog sedan idén vidare till manusskribenten Simeon Maya som författade den.
– Jag läste texten löpande och vi förde en dialog hela tiden, säger han.
I föreställningen får vi följa tonåringen Victor som bor hemma med sin mamma Maria och styvpappa Stefan. Publiken förstår snabbt att Stefan är våldsam. Delvis för att Victor själv berättar det, men också genom sina fantasier om att vara en slags hjälte i en actionfilm. Fantasierna utspelar sig oftast när Victor hamnar i en pressad situation eller omständigheter som han vill fly ifrån.
– Vi ville inte vara för problemspecifika så därför berättar inte pjäsen så mycket detaljer om exakt vilken problematik som pågår, man förstår att det är otryggt hemma helt enkelt. Varför vi valde att skriva den så är för att vi ville att så många som möjligt ska kunna relatera oavsett om det handlar om våld i hemmet, missbruk eller annan problematik, säger han.
Med en sparsmakad rekvisita, enbart en huvtröja och strumpor som klädbyte, små justeringar i belysning och ljudeffekter som meddelar när vi befinner oss i Victors fantasivärld lyckas Beijer måla upp en levande bild av Victors liv. Genom att ändra små detaljer i kroppspråket så förstår vi när han byter mellan karaktärer, karatekoreografin sitter som ett smäck till ljudeffekterna – som vi känner igen från bland annat ”Mission Impossible” och ”Indiana Jones”.
– Eftersom mycket är hämtat från min egen uppväxt så tror jag att berättelsen ligger så nära att jag inte behöver så mycket för att kunna förmedla den. Den är ju självklart modifierad för att passa i ett pjäsformat, men kärnan i berättelsen är sann, säger han.
Han menar att själva huvudssyftet med föreställningen är att få ungdomar som kanske befinner sig i en liknande situation inte ska känna sig ensamma.
– Det är så viktigt för dem att veta att man inte är ensam – trots att det verkligen kan kännas så. Poängen är liksom att man ska gå därifrån med en känsla av att vara sedd och hörd, säger han.
”Karatepojken” är också skriven med en tanke om att väcka ett intresse för teater.
– Den ska vara pampig och med hög fart och stundvis vara rolig. Inte en tråkig monolog med för mycket prat.
Tror du att man enklare kan ta till sig svärtan om man balanserar den med ljusare inslag?
– Ja, vi vill liksom inte att det bara ska vara en snyfthistoria.
Tycker du att det är obehagligt att vara så självutlämnande?
– På vissa sätt, men samtidigt så hoppas jag att det kan hjälpa någon där ute.
Hur kändes det att spela för ungdomar för första gången?
– Det var mer nervöst än under öppningsveckan. Men det är för att jag har så stor respekt för dem.
”Karatepojken” spelas under hösten och vintern för både unga och vuxna.