Samernas hjälte hedras i hyllad teaterpjäs

Som "en av livets ljuvligaste dofter" beskriver han "kåtatäven" – en blandning av olika doftförnimmelser, syn- och hörselintryck framkallade av brinnande björkved, kaffepannan och nytjärade redskap. När han blir varse den känner han sig hemma och vill inte vara någon annanstans.

– De här beskrivningarna är väldigt speciella, det är bara en person som själv har upplevt detta som kan skriva så här, säger Tomas Bresky, manusförfattare till pjäsen om Udtja Lasse som nu spelas på Giron Sámi Teáhter.

Renbeteskonvention

I den postumt utgivna boken "Minnen och historier från Lappmarken" återvänder han till barndomen i Varggájaure, det samiska bynamnet på Varjisträsk, i trakterna av Udtja sameby i Norrbotten.

Udtja Lasse var inte same själv. Som Lars Norberg hade han varit diplomat, ambassadör, förhandlare i FN och på Balkan, senare i livet också entledigad chef för den svenska förhandlingsdelegation för en ny renbeteskonvention.

Han växte upp på 1930-talet nära samer, flottare och rallare som byggde Inlandsbanan. Fadern var snickare och modern startade bageri men skrev också dagböcker, som sonen många decennier senare skulle komma att citera och inspireras av.

Lycklig barndom

Udtja Lasse skildrar en lycklig barndom, utan elektricitet och rinnande vatten inomhus men där "allt var tillräckligt och räckte till alla".

Men tack vare moderns dagböcker kan han också berätta om den fruktansvärda upplevelsen på ett turnerande tivoli som visade ett ihoptorkat huvud "med krullhår och allt" som får honom att tänka på "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad.

I en annan berättelse skildrar han Betlehems stjärna, en prostituerad som frös ihjäl och sedan blev ihågkommen av sörjande rallare genom en inskription i en bergsskåra: "För var gång du syndade, syndade någon av oss hundrafalt."

Några detaljer från dagböckerna finns med även i pjäsen "Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure" som till stor del är baserad på Udtja Lasses egenutgivna bok med samma titel. Den skrev han efter att ha blivit entledigad av regeringen från uppdraget att förhandla fram en ny renbeteskonvention.

Titeln anspelar på Dee Browns amerikanska 1970-talsklassiker "Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee" om hur den amerikanska ursprungsbefolkningen krossades.

– - Lars Norberg säger naturligtvis inte att den svenska staten gått fram på samma sätt, men det finns tydliga paralleller, säger Tomas Bresky som när han föreläser om Udtja Lasse brukar lyfta fram tre punkter som denne tar upp i sin bok: hundratals år av rättsövergrepp från staten, en rasistisk politik och ett kolonialt beteende.

– Det är väldigt hårda ord för att komma från en diplomat och före detta ambassadör.

Den gamla renbeteskonventionen från 1972 har gjort att svenska samer inte har haft rätt att låta sina renar beta i Norge, en bestämmelse som renarna själva inte rättar sig efter vilket lett till rättstvister. Lars Norberg hade först svårt att få förtroende hos de drabbade svenska samebyarna som starkt ifrågasatte varför just han, en icke-same, skulle föra deras talan. Men när han vann deras öra var det i stället stödet från den svenska regeringen som sviktade berättar Tomas Bresky.

– Man ville inte ha en konflikt med Norge och stöttade honom inte fullt ut.

Åsa Simma, teaterchef på Giron Sámi Teáhter och själv renägare, hade hört lovorden om Lars Norberg från sin renägande far. Många år senare såg hon Udtja Lasse inta scenen för att hålla ett föredrag på ABF i Stockholm.

– Han kommer in i kostym, kavaj och slips. Men så tar han av sig skorna och sätter på sig ett par sameskor med band som han sakta, sakta virar runt anklarna – så som vi gör. Jag bara satt och tittade på detta och tänkte, herre gud, det här är jätteteatralt. Att det kommer in en människa, som byter skor och sedan börjar tala för vår sak. Jag sade "du är helt fantastisk!"

– Han är en stor hjälte hos oss, alla pratar väldigt varmt om honom.

Lyssnande person

Lars Norberg gick bort i februari i år. Regissören Eva Gröndahl beskriver Udtja Lasse, diplomaten och författaren, som en lyssnande person vare sig det gäller människor eller natur. Hon jämför med berättelsen om en blind same från hans barndom som tog sig fram genom att lyssna till bäckarna och känna av stigarnas lutning:

– Det handlar om en intensiv närvaro i naturen och det var det första som slog mig när jag träffade Lars Norberg, att han också stod för det. Det är något jag älskar och väldigt många med mig förstås, när man känner att man som människa är en del av en stor helhet.

Rättelse: I en tidigare version stod fel föreställningsdatum för Stockholm i faktarutan.