Johanna Salander vill att teatern fångar samtiden ännu mer.
Johanna Salander välkomnar till en intervju i Sara kulturhus norra delar. Rummet är som en mindre kyrka - med högt i tak och massor av ljusinsläpp.
– Det är nog det vackraste rummet i hela byggnaden. Vi brukar repetera här och det är en skön stämning här inne, säger hon och slår sig ned i en av stolarna längs fönstren som vetter ut mot Södra järnvägsgatan.
Det har nu gått ett halvår sedan hon tillträdde tjänsten som konstnärlig ledare på Västerbottensteatern. Hon tog över efter Bobo Lundén som jobbat i branschen i tiotalet år, varav många av dessa på Västerbottensteatern. Det har varit en intensiv period.
– Jag har kastats in i verksamheten, vilket jag gillar. Då kommer man in i rollen snabbare. Jag har fått ärva produktioner som redan var planerade men kommer så småningom att sätta min prägel. Jag har en massa idéer förstås.
En av dem är fånga samtiden och ta vara på de lokala historier som finns där ute.
– Det finns många fina berättelser härifrån bygden. Inte minst från de kända författare som är härifrån. Även om vi ska fortsätta berätta sådant vill jag att vi fångar samtiden ännu mer. Det händer så mycket nu i vår region. Det flyttar hit folk, samhället förändras i en snabb takt och vi påverkas av det på olika sätt. De berättelserna vill jag att vi fångar och visar upp.
För att lyckas med det kommer teatern bland annat arbeta med devising, en metod där personalen på teatern ska utveckla verk utan förutbestämda manus utifrån insamling av berättelser och material från regionen. De använder sig av improvisation, diskussioner och samarbeten för att skapa innehåll utifrån materialet tillsammans med regissör och dramatiker.
– Det är inget nytt i sig, men här på teatern är det en metod som inte använts så mycket. Eller Ung Hästen-arbetar redan mycket så. Men jag gillar det sättet. Det är en rolig väg ta sig fram på som ger spännande resultat.
Samtidigt har Johanna Salanders start på teatern kantats av en omorganisering som väcker oro hos personalen. Något som Norran tidigare rapporterat om. Beslutet är inget som Johanna Salander tagit. Det övergripande ansvaret och ansiktet utåt för det är vd:n Challa Gutavsson, men som konstnärlig ledare tillhör hon ledningsgruppen som står bakom omgörningen.
– Förändringar är jobbiga. Jag har varit här så kort tid och kan inte jämföra med hur det varit på teatern förut. Men i min värld är det bra att vi skapar en större delaktighet i det som vi gör här, som är målet med omorganiseringen. Jag tror att det här blir bättre.
Norran har tidigare rapporterat om de meningsskiljaktigheter som uppstått på Västerbottensteatern.
Hon berättar att verksamheten var organiserad på ett sätt hon inte var van vid.
– Vi har jobbat i isolerade öar, vilket var något som slog mig när jag kom in. Jag tror att det nya blir jättebra över tid. Vi ska inte sluta göra det vi gör, utan med mer delaktighet än tidigare.
Johanna Salander pratar med en lugn och balanserad ton. Kanske är det ett arv från den numera bortgångne Suzanne Osten. Hon har haft stjärnregissören som förebild och fick som många andra unga kvinnor inom scenkonsten stöd av henne genom brevväxling.
– Det är ju länge sedan nu. Men i början av min karriär hade vi kontakt och det var mycket betydelsefullt för mig. Hon gav mig mod att testa mina vägar och idéer.
Ett exempel var när Johanna Salander ville sätta upp Romeo och Julia, men låta Romeo, eller Romea som hon kallade rollen, spelas av en kvinna – och Julia av en man.
– Kvinnan blev då den aktiva, drivande i paret och mannen den mer fjättrade och väntande. Det var inte helt självklart att ändra i förställningen på det sättet. Men efter Suzannes feedback vågade jag. Jag är imponerad och tacksam över att hon tog sig tid att svara mig.
Suzanne Osten.
Påverkar hennes feedback dina val idag?
–Jag tänker på henne som människa, på hennes mod och ihärdighet – att våga vara besvärlig och ta i de svåra och skavande frågorna.
Som konstnärlig ledare ligger ansvaret på Johanna Salander att sätta upp föreställningar som fungerar publikt. Något hon tänker på dagligen.
– Vi försöker ständigt jobba för för att både behålla den publik vi har och hitta en ny publik. Det är en utmaning. Vi är absolut inte kommersiella, men vi vill att fler ska komma och ta del av teater.
Det vimlar av nöjesutbud i Skellefteå, hur står ni er i konkurrensen?
– Vi är i ett nytt sammanhang nu i Sara kulturhus och som du säger har utbudet ökat kraftigt i Skellefteå. Vi går upp mot populära stora shower, och annat intressant i stan. Men jag tror och hoppas att kultur föder kultur och att publiken blir peppad på att även se teater.
Varför ska fler gå på teater, tycker du?
– För att det händer här och nu. Teater är unikt på det sättet att ljus, ljud, koreografi, form, musik och skådespeleri möts under den stunden du är på plats, och varje show blir unik. Både för dig och skådespelarna. När du tittar på en skärm finns ingen mottagare för dig som publik. Här har du skådespelarna eller musikerna som mottagare. Det ger teater en helt annan dynamik och är mer spännande än mycket annat som vi konsumerar i samhället i dag