Bobo Lundén, lämnar efter åtta år, sitt uppdrag som konstnärlig ledare på Västerbottensteatern.
Bobo Lundén sitter på Nordanåteatern i en kvarglömd svart trappa från en pjäs som gjordes för länge sedan. Han utstrålar nostalgi. Kanske för att han i höst ska lämna Skellefteå och sin tjänst som regissör och konstnärlig ledare på Västerbottensteatern.
Åren på Västerbottensteatern beskriver Bobo som omtumlande. Han har blivit hyllad för sin insats som regissör till ”S.E.N.S.E”, ”En Julsaga”, ”Romeo & Julia” och ”Musikanternas uttåg” och är nu aktuell med Sara Lidmans romansvit - Jernbanan. En ny vd har kommit och nästan hela teatern har flyttat in i nya lokaler på Sara kulturhus. Trots att han stormtrivs med sina kollegor och är nyfiken på allt det nya har det blivit dags att ta farväl.
– Jag vill komma närmare min familj och vänner i Stockholm och Finland. Och sen är jag rätt sliten och skulle vilja få tid för reflektion.
Bobo Lundén regisserade 2008 "Mordet på min pappa konungen" i den gamla slottsrruinen i Hagaparken.
I sin ungdom letade Bobo efter vem han var. Det förde honom till Peru och Titicacasjön där han under enkla förhållanden läste litteraturens stora verk och nuddade vid tanken att han troligtvis var världens nya Ingmar Bergman.
– Mitt ego fick sig en ganska brutal törn där på 4000 meters höjd mitt i Titicacasjön. Men det blev också ett viktigt uppvaknande. För ur denna unga man med trasig självbild började långsamt en hantverkare i scenkonst växa fram. Idag försöker jag se tillgången till konsten som en gåva, något jag känner stor ödmjukhet och tacksamhet inför.
Bobo Lundén regisserade PO Enquists epos "Musikanternas uttåg" och lyfte fram en spirande Västerbottnisk stolthet.
Bobo har nära till glädje och värjer inte för att vara självironisk. Men bakom de skrattkisande ögonen finns skuggor från hans uppväxt.
– Jag har väl lite en klassisk konstnärsuppväxt med en förälder som drack för mycket. Pappa hade en tuff uppväxt i Finland och stred som artonåring i andra världskriget mot ryssen. Med dessa minnen i bagaget, och att sen komma som outbildad snickare i Sverige på 60-talet, kan inte varit lätt.
Minnena från kriget och känslan av att vara outbildad gjorde att Bobos pappa aldrig riktigt fann sin plats i livet.
– Pappa drack under i princip hela min uppväxt, men han var en så kallad skötsam alkoholist. Han försökte vara pappa, men var sällan där. Han hade inte verktygen till det. Ord som, förlåt eller jag älskar dig, hade han inte tillgång till. Men ändå är han fortfarande en av mina största källor till inspiration … och frustration, säger Bobo och skrattar till.
Bobo berättar om sin pappa och de uteblivna kramarna utan bitterhet. Mer som ett konstaterande.
– Jag försöker välja tacksamhet. Under de tjugo år som min pappa bodde på hem besökte jag honom varje vecka. Ordspråket ”Expectation is the mother of all fuck ups”, har varit till stor hjälp i mitt liv.
Bobo med sin älskade katt Greta Garbo.
Med eftertänksamhet I rösten berättar Bobo att det med åren blivit viktigt för honom att prata om döden.
– Om jag inte får prata om döden är det som att jag inte får repetera slutet på pjäsen. Astrid Lindgren sa i en intervju; “Man måste leva så att man blir vän med döden, tror jag, tra, la, la.”
Bobo säger att han tror att vi behöver öva oss i att tänka på döden för att kunna leva väl. Han fortsätter med att prata om filosofen Sokrates som dömdes till döden utan att ha begått något brott. Men Sokrates var lugn i sitt sinne inför att möta döden. Han menade att han fått leva ett långt liv.
– Jag tror att en viktig del av livet är att försonas med att vi ska dö, säger Bobo och drar upp sina läsglasögon i pannan.
Han återkommer till Peer Gynt och drar paralleller mellan honom och sig själv. En tuff liknelse, då Gynt i litteraturen framställs som en ansvarslös och lat drömmare som fantiserar sig bort från det som är svårt. Han lever sitt liv som en resande, nyckfull man som sviker allt och alla till sin egen fördel. Gynt vill inte ta något ansvar.
– Efter att ha insett att jag var en Peer Gynt, att jag i princip kunde placera in många av pjäsens karaktärer i mitt eget liv, började jag förstå vad jag höll på med. En ödmjukhet kom till mig. Det blev viktigt att inte ta något för självklart. Och att vårda relationer.
Det blir tyst en stund. Bobo lägger sitt ena knä över det andra och lutar sig bakåt.
– Under mitt liv har jag i perioder låtit jobbet styra mitt liv. Jag har vid några tillfällen vaknat upp i hotellrum och undrat var jag är, vad jag gör där och vart jag är på väg. Nu vid 58 års ålder tror jag att jag vet lite mer vart jag är på väg. Jag är inte rädd för min ångest utan försöker se det som en del av en kreativ process som jag lärt mig leva med.
Romeo och Julia i Medelforsparken sommaren 2021. Julia spelas av Ana Stålhammar Stanišić och Romeo av Adam Stanišić Stålhammar. Regissör Bobo Lundén.
Plötsligt skrattar Bobo till, högt och hjärtligt.
– Alltså jag var så naiv och vilsen där i början av min karriär. Nu känner jag mig inte lika vilsen. Jag är en hantverkare i konst och det är inte så illa. Det kanske låter pretentiöst men jag har alltid sett det konstnärliga ledarskapet som att jag är en slags trädgårdsmästare vars främsta uppgift är att, tillsammans med mina kollegor, skapa en vacker och intressant ”trädgård”. Och att attrahera publik av alla sorter från hela världen. Det är en konst att gödsla rätt och det är en konst att våga rensa och plantera om när det behövs.
I drygt åtta år har Bobo gödslat och vattnat på Västerbottensteatern. Tiden som teaterns trädgårdsmästare avslutar han med att regissera Sara Lidmans romansvit Jernbanan, med manus av Dag Thelander. Direkt efter Jernbanan ska Bobo gå in i ett skrivprojekt som låtit vänta på sig. I november åker han till New York och Minneapolis för att träffa kollegor och se på teater.
– I år ska jag fira en oförskämt lång och god jul med sin familj. Men först har jag en utmanande avslutning på Västerbottensteatern med Jernbanan. Jag hoppas att vi får ihop det på ett sätt som får Sara att le i sin himmel.
Åren på Västerbottensteatern beskriver Bobo som omtumlande. Trots att han stormtrivs med sina kollegor och är nyfiken på allt det nya har det blivit dags att ta farväl.
FAKTA
Bobo Lundén har varit konstnärlig ledare för Västerbottensteatern sedan mars 2018. Hans förordnande gick ut sista juni och han har i samband med detta valt att flytta hem till Stockholm och familjen.
Han har sedan 2015 regisserat 11 föreställningar bland annat ”S.E.N.S.E”, ”Darling Dortea”, ”Släktkalaset”, ”En julsaga”, ”HasseåTages julafton”, ”Romeo & Julia”, ”Musikanternas uttåg” och är nu aktuell med Sara Lidmans romansvit ”Jernbanan”.