”Det finns en teori om att det existerar oändligt många verkligheter. Världar, förvillande lika vår, men ändå ofrånkomligt skilda från den vi lever i. Teorin är att vid varje händelse, varje val någon gör, delar universum sig i två, eller flera.
Sedan lever vi i en av dessa verkligheter tills nästa val vi ställs inför”. Så startar prologen i Anton Marklunds kriminalroman ”Under Falkens vingar”.
Redan i årskurs fyra skrev Antons fröken; ”Du har livlig fantasi. Du kanske blir författare”. Trots de bekräftande orden i tidig ålder och två utgivna romaner har Anton ett ödmjukt förhållningssätt till titeln – författare.
– Jag ser det nog fortfarande som att jag skriver. När jag gav ut min första bok var författare som att vara astronaut. Som att vara bättre än någon annan. Nu ser jag det som något svårt. Men, inte något magiskt. Det handlar också om att jag har svårt att ställa mig till skaran av författare som jag ser upp till.
I förra veckan släpptes spänningsromanen ”Under falkens vingar”. Boken har tagit Anton fem år att skriva. Nu när hans bok står där i bokhandelns skyltfönster, är Anton tvungen att ta en omväg med cykeln, bara för att titta.
– Ja... Där stod min bok i skyltfönstret. Med mitt namn och fina omslag. Jag blev starstruck på mig själv, säger han och skrattar högt.
Recensenterna säger att du är nutidens medkännande betraktare. Kan du identifiera dig med dessa ord?
– Jag blir glad när jag hör det och har nog alltid sett mig som en betraktare. När jag var ung kände jag mig ofta utanför. Vilket gjorde att jag betraktade mer än att leva fullt ut. Är du en betraktare så ser du mer hur folk mår. Hur någon reagerar på vad någon säger. Även om att skriva är att hitta på saker, så vill man ändå se världen som den är. När du hittar på något kan du också komma närmare sanningen. Du kan finna en tråd eller linje som verkligen berättar hur folk har det.
I prologen pratar du om att leva i flera världar. Vilken värld lever du i just nu?
– Vi lever flera tusen olika liv under vår tid på jorden. Just nu är jag en stressad, lite för gammal, trebarnsfar som börjar få problem med synen. Det är ett liv. Ett annat liv var för fyra år sedan då jag googlade Hong Kong och åkte dit. Nu är jag mer klimatmedveten och åker inte dit. Vi lever olika liv och det är bara att haka på.
Du skrev delar av din debutbok ”Djurvänner” med gammaldags block och penna. Gör du så fortfarande?
– Ja, fortfarande skriver jag mitt första utkast och inledningar med block och penna. Jag får inte samma känsla med datorn. Charmen med pennan handlar om att jag kommer närmare bokstäverna. Jag kan inte beskriva det närmare.
Du är uppvuxen i byn Storkågeträsk, som ligger nära gruvsamhället Boliden i Västerbotten. I dina böcker befinner du dig i dina uppväxtmiljöer. Vad är det i din uppväxtmiljö som gör att du tar in den i ditt skrivande?
– Det är det där med att komma nära verkligheten. Någon har sagt att vi skriver i exil för att komma riktigt nära det vi sagt. Nu bor jag i Umeå och har rest mycket i ett av mina tidigare liv. Om jag hade stannat kvar i byn och tagit jobb i gruvan då kanske jag inte hade sett hur man lever och vad man gör i mitt uppväxtsamhälle. Att få distans gör att jag ser klarare vad livet här är. Vad som var bra och vad som inte var bra.
Vad var bra?
– Tryggheten. Jag kände mig som centrum av världen. Sen flyttar man och växer upp och förstår att man bara är centrum av sitt eget liv.
Du har i tidigare intervjuer sagt att du egentligen hade en för lycklig barndom för att skriva böcker. Det finns ändå en påtaglig svärta i ditt sätt att skriva. Var kommer den ifrån?
– Alla har ju egentligen haft en dålig barndom. De flesta har inte heller hittat ett sätt att komma förbi känslan av skav i uppväxten. Mellan barn och vuxen så kan det vara en period med funderingar om var man hör hemma och vem man ska vara. Nog har jag också mått dåligt.
Anton tystnar en stund och låter bruset från björkarna ta plats innan han fortsätter.
– När jag vaknar på morgon är jag för ofta lite under ytan och måste hitta ett sätt att simma upp för att må bra. Min bror har sagt att det är en del av min drivkraft att jag måste simma och ta mig upp till dagen. Jag måste känna att det jag gör är värt något. Det har lett mig till upplevelser. Men, det är också ett ok att ha.
I din bok, driver du testen att ”Det är omständigheter som gör en människa till ett offer eller en förövare”. Vad är det i den tesen som fascinerar dig?
– En människa är väldigt formbar. På gott och ont. Om du inte ger ett barn vad det behöver. Som kärlek och att bli sedd, då kan det få ganska stora konsekvenser. Vi kan även se det i ett större perspektiv. Som när huvudkaraktäreni min, Ramona, besöker romerna. De har inte en chans i sitt hemland. Där ses romer inte som fullvärdiga medlemmar. Så kommer de hit och det blir samma sak. Människor har en enorm makt att enkelt hjälpa varandra. Men, även att enkelt förstöra för varandra.
”Under falkens vingar”, är Antons första spänningsroman han ville testa om han kunde få fler läsare genom att lägga till mord och spänning.
– Det är helt enkelt så att det är fler som läser en kriminalroman. Det är så få som läser annan litteratur. Med en spänningsroman får du en annan läsarkrets. Jag vill berätta om världen och är helt enkelt tvungen att göra det i en form som människor vill läsa.
Hur har du hittat spänningen?
– Jag har fått jobba på ett annat sätt. I boken har det skett ett mord i min tidiga hemby. Det blir sen inte mordet som är spänningen utan perspektivet hur anhöriga till den utpekade mördaren har det. På det sättet sticker den här kriminalromanen ut.
I dag arbetar Anton, vid sidan om sitt skrivande, som personlig assistent med funktionsvarierade personer som behöver stöd i sin vardag. När han får frågan om han kommer att sluta jobba, om boken slår igenom, kommer svaret snabbt:
– Nej, oavsett hur det går kommer jag att fortsätta att jobba med det jag gör. Det är ju också en press att prestera böcker. Så jag vill fortsätta jobba. Eller… Om det nu inte blir en succéroman likt David Lagercrantz 80 miljoner. Då får vi väl se, säger Anton Marklund och skrattar gott.