En av Wilmas förebilder inom skapandet var hennes farmor, som själv målade mycket. ”Jag fick såklart målarböcker och sånt som barn men hon uppmuntrade det ”fria skapandet”. En sten kunde bli vad som helst med henne, vi skapade på ett väldigt lekfullt sätt”.
I våras flyttade Wilma Norman, tillsammans med fästman och hund, till ett rött hus i Sjöbotten. Vid det laget hade de gått på ett 30-tal visningar under tre års tid.
Att de ville bo utanför centrala Skellefteå var de eniga om; uppvuxna i Boliden och Burträsk lockade det mer med ”bykänslan”. Sjöbotten hade de mest bara passerat genom tidigare, men när de klev in i hallen i huset som kom att bli deras stämde det direkt.
– Vi tittade på varandra och sa ”visst känns det verkligen som att komma hem?”, berättar Wilma.
Det blev budgivning och så småningom en flytt från trerumslägenheten. Det blev också ett stort steg framåt för en konstnär som många gånger känt att bristen på utrymme skapat en tröskel för att komma vidare i sitt skapande.
– Det stod saker och både färdiga och ofärdiga tavlor i alla hörn och det blev ett hinder att jag först behövde plocka fram och sedan plocka bort. Ibland kändes det inte värt besväret, det var svårt att gå på känsla, säger Wilma.
– Men nu har jag plats för en ateljé. En plats där jag kan låta saker stå, få en tanke eller känsla, gå upp och måla 20 minuter och sedan göra något annat igen. Det har verkligen gjort jättestor skillnad, fortsätter hon.
I ateljén på övervåningen kan Wilma numera lämna sitt arbete framme, lättillgängligt att återuppta när andan faller på.
Det är tre år sedan hon startade eget och på allvar började satsa på konsten under namnet Wilma Dagmar, det senare tillagt efter sin gammelfarmor som hon under uppväxten hörde många historier om.
– Jag tyckte mest att det var fint och att hon verkade köra sin grej liksom. Tanken var inte att det skulle bli så varumärkesbyggande egentligen. I efterhand har jag ju insett att allt du gör blir varumärkesbyggande när du jobbar med dig själv på det här viset.
Var på gården attefallshuset hamnar har paret inte riktigt landat i. ”Det finns flera bra platser, men här skulle det både bli lite ombonat av skog och kunna få lite utsikt över lägdan”, säger Wilma.
Sedan hon började satsa på sitt konstnärsskap har hon både ställt ut på Museum Anna Norlander på Nordanå, hos Skråmträsk Kvarn och på ”Konst i Kvarn”. Under vintern 2025 återvänder hon också till rötterna i Burträsk där det väntar en utställning på Edelvik.
– Sedan hörde arkitekten för Karlatornet av sig en dag och ville köpa en tavla jag hade färdig och att jag skulle måla en liknande på beställning. Det känns rätt häftigt och lite overkligt faktiskt, att två tavlor jag målat hänger i en svit i Sveriges högsta byggnad nu.
En gammal tapetborste och en trasig kam hör kanske inte till de vanligaste verktygen. ”Jag använder gärna sånt här för att experimentera lite med strukturer och mönster”, säger Wilma.
Konstnärsskapet är än så länge inte en heltidssyssla; ena halvan av arbetslivet spenderas på två olika stödboenden. Det var genom det som tanken på en mötesplats hemma på gården tog form.
– Det finns inte konkreta planer som en exakt plats eller klara ritningar, men det finns drömmar. Jag tänker mig ett attefallshus här, där jag kan kombinera mina arbeten, skapa en mötesplats dit folk får komma för att tänka på annat, prova något nytt och skapa utan krav. Både de jag möter i mitt arbete men kanske också för daglediga eller för till exempel möhippor.
”Jag är ingen perfektionist. Ibland har jag nästan skämts, känt att jag tar mig själv på för stort allvar. Men nu har jag landat i att våga skapa det jag känner för, inte det jag tror att folk vill ha”.
En plan som också skulle innebära ytterligare ett steg framåt i konstnärsskapet, eftersom ateljén på övervåningen trots att den är en förbättring också har begränsningar.
– De som vill titta på min konst får ju komma hem till oss idag – färdiga alster hänger jag upp på våra väggar men det är inte en jättebra lösning. Jag tänker att attefallshuset även skulle fungera som ateljé och utställningsplats med ljus som gör både kunder och konstverk rättvisa, samtidigt som det kan bidra till utbudet av kultur i kommunen, säger Wilma.