Sommar ligger i luften och dörren in till Liljas konst och ram står på vid gavel. Längs med väggarna står tavelramar lutade i olika konstellationer, redo att hängas upp. Jeanette Blomqvist, Matilda Skogsskir och Erika Stigbo testar olika placeringar, rättar till verken och packar upp nya tavlor ur kartonger.
De är mitt i förberedelserna inför sin gemensamma utställning, som öppnar under lördagen.
– Men vi har valt att inte ha någon vernissage på grund av rådande läge, säger Matilda Skogsskir.
Vid ena kortsidan trängs ett kluster av tavlor som snart ska få sin slutgiltiga plats. Först syns en färgsprakande skildring av lekfulla barn, i ett sagolikt landskap, sedan följer mer stillsamma akvareller, där en pojke syns blicka ut över ett fält, för att sedan sitta i en rullstol. I penseldragen ryms berättelsen om Jeanette Blomqvists son, som tills han var två år levde precis som vanligt. Hon för handen mot det allra första verket, där barnfigurer badar i färg och glädje.
– För så var det till en början. Han var som vilket barn som helst, men sedan märkte vi en del symptom. Efter en lång tid av utredningar fick vi reda på att han hade sjukdomen MPS typ 3, som också kallas Sanfilippos sjukdom, säger hon.
Diagnosen är mycket ovanlig och i Sverige finns endast sju personer som är drabbade. Barn som har sjukdomen blir gradvis sämre och tappar förmågan att tala, gå och får svårt att kommunicera med andra. Sällan lever de mer än 20 år. Att som mamma få det beskedet är svårt att beskriva, menar Jeanette Blomqvist, men mitt i allt det mörka hittade hon tillbaka till konsten.
– Jag har länge ägnat mig åt måleri. Men i julas gick jag in i väggen, som en följd av att kämpa för mitt sjuka barn, och det var då jag började måla om min sons sjukdom. Jag insåg hur mycket det hjälpte mig att bearbeta diagnosen, och reflektera kring processen. Det var som terapi, säger hon.
Tavlorna är bokstavliga, där barnsiluetter illustrerar allt från utanförskap till längtan.
– De är alldeles för personliga för att säljas, så jag uppmanar istället de som kommer hit att stödja Svenska MPS-föreningen. För mig handlar det här om att sprida kunskap om hans sjukdom, säger hon.
I Matilda Skogsskirs verk är det istället fantasivärldar som spelar huvudrollen. Hon har tidigare arbetat mycket med både akvarell och mosaikteknik, men nu är det istället klassiskt hantverk som fått en ny kostym.
– Jag bestämde mig för att börja väva, fast jag aldrig testat det tidigare. Jag har använt allt från garn jag spunnit själv, till strumpbyxor och gammalt garn från loppis. Jag tycker om att göra någonting fint av det som andra ser som skrot, säger hon.
Erika Stigbo inspireras av en välgörande natur, där intresset för trädgård resulterat i rofyllda akvareller.
– Precis som för Jeanette har konsten varit terapi för mig. Jag har alltid gillar växtlighet och natur, och det märks i det jag målar, säger hon.
I den gemensamma utställningen vävs deras olika uttryck samman, som i Matilda Skogsskirs vävar.
– Vi träffades på Solviks folkhögskola för ett par år sedan. Vi har väldigt olika stilar och tekniker, och det göra att vi inspireras av varandra, säger Erika Stigbo.