Samma verk – men olika storlek. Inuti miniutställningen finns teckningar med samma uttryck som de stora på galleriets väggar.
Tolv vita kuber på rad – vissa exakta, vissa obestämbara hybrider. Skira penseldrag i isblått och dovt grått. Geometriska former löper som en röd tråd genom Galleri1 och Karin Nordgrens konstnärskap. Där, i mitten av lokalen, står ytterligare ett föremål som vid första anblick tycks vara en del av det minimalistiska formspråket. Vitt och rektangulärt.
Men för den som kliver närmare framträder något helt annat. Ett litet, litet rum, föreställande ett galleri likt det vi just nu befinner oss i.
– Vad är en utställning, egentligen? Det har jag funderat mycket på, och jag bestämde mig för att bli mer konkret. Här ställer jag ut en utställning, i en utställning, säger hon.
Här syns insidan av miniatyrgalleriet.
Inuti minirummet står en liten projektor. På ena väggen ser vi hur Karin Nordgren ritar en kub, ur alla perspektiv och vinklar. Verken som pryder de små, små väggarna kan vi skåda i betydligt större storlek alldeles invid.
– Jag ville leka med skalorna. I det lilla galleriet är verken gigantiska, men tar vi ut dem i det fysiska rummet är de otroligt små. Det är intressant. Och jag ville se vad som händer med känslan om jag avbildade samma motiv, men i olika storlekar.
Vad är det då som tar plats på rispappersarken, de som breder ut sig i kroppsstorlek och de som ryms i en handflata? De räta vinklarna spelar huvudrollen här också. Men det finns även en förnimmelse av något vardagligt, något som många av oss möter när vi söker efter digitala svar.
– Jag har studerat konst i olika omgångar, och då ombeds vi googla efter kända konstnärers verk. När jag satt där, framför datorn, och bildsökte insåg jag att vårt internet var långsamt. Det första som uppenbarade sig var ett slags rutnät, där man bara anade vad bilderna föreställde. Detta färgschema som skapades, helt slumpmässigt, dröjde sig kvar i mig. Tillslut bestämde jag mig för att avbilda det.
På rispapper har Googlesökningar förvandlats till konst.
Eva Hesses minimalism och Agnes Martins abstrakta expressionism är troligtvis inte uppenbar, men deras färgskalor finns förevigade i Karin Nordegrens temperamålningar.
– Under lång tid har jag rört mig mellan samma typ av nyanser. Det här var ett sätt för mig att experimentera mer, det blev lättare när färgerna inte var mina egna.
Hon återvände till hemstaden Skellefteå 2019, efter nio år i Stockholm, två år i Bergen och konststudier på både Öland och i Umeå. Sedan dess har hon gjort avtryck på den lokala konstscenen, med en soloutställning i Burträsk och nu senast på Galleri Alva i Umeå. När Norran träffade henne för tre år sedan, precis nyinflyttad, var Västerbottens isblå vinterlandskap ständigt närvarande i uttrycket.
– När jag bott på andra platser hämtade jag mycket inspiration från Skellefteås natur. Men nu, när jag är här, låter jag annat ta plats i min konst. Jag vet inte vad det beror på. Kanske på att jag har miljön utanför dörren, jag behöver inte fånga den med penseln.
Karin Nordgren har experimenterat med ögonmått. Hur mycket gips krävs för att skapa en kub?
Vad har det betytt för ditt konstnärskap att flytta tillbaka?
– Mycket. Jag skapar bättre när det finns ett lugn omkring mig. Och ljuset. Det kommer alltid inspirera mig, hur det skiftar. Ljuset här är något helt annat.
"Imagine a formula" arrangeras av Skellefteå konstförening och pågår till nionde februari.