Författaren Irene Strålberg har skrivit romaner om ämnen som kan vara svåra att närma sig.
Irene Strålberg har alltid tyckt om att skriva. Som tonåring jobbade hon på Norrans ungdomsredaktion och i vuxen ålder flyttade hon från Skellefteå till Luleå för att studera till pedagog. Efter det har hon även jobbat som kommunikatör, frilansjournalist och professionell coach. Det sistnämnda yrket blev startskottet till hennes senaste bok ”Vill inte, vill inte”.
– Som coach har jag träffat många människor i olika livssituationer. En av dem var ”Christina”, vars berättelse boken baseras på.
När Christina (kvinnans fiktiva namn) mötte Irene var hon i behov av att lägga åren med umgängesstrid bakom sig. Hon ville få ner det de gått igenom men behövde skrivhjälp. När Irene erbjöd skrivcoaching sa Christina: ”Nej, jag ska berätta och DU ska skriva.”
– När hon gav mig det förtroendet fanns förstås inga tankar på att det skulle resultera i en roman. Men, så blev det.
Christina berättade om de turbulenta åren och fick på köpet påbörja bearbetningen av de tunga åren för henne och barnen.
När hon var yngre träffade hon en norrman, som hon gifte sig med efter några månader. Det hon inte visste då var att han längre fram skulle göra hennes liv väldigt svårt.
– När hon träffade honom befann hon sig i en destruktiv relation, och han kom in som en räddande hand. Trodde hon.
Livet med norrmannen var spännande och givande till en början. Men när de fick gemensamma barn försummade han dem känslomässigt och på andra sätt. Med barnens mående som utlösande faktor begärde Christina skilsmässa, trots att maken flera gånger hotat med att ta allt inklusive barnen ifrån henne om hon skulle lämna honom.
Hennes förra bok ”Kyrktuppen; Låt de fräcka stå med skam” handlar om en arbetsplats där kvinnor drabbas av subtila sexuella trakasserier från en person i maktposition.
Där började Christinas kamp för barnen. Det blev en lång balansgång mellan att vara mamma, hantera konflikter, möta kärleken på nytt och hålla sig upprätt.
– Det norska rättsystemet strävar efter ”umgänge till varje pris”. Resultatet blev det motsatta, då det gjorde att barnen vägrade träffa sin pappa. Gång på gång blev deras vilja ignorerad. Barnen blev inte hörda och vårdnadstvisten pågick i alldeles för många år av barnens barndom, berättar Irene Strålberg.
När Irene och Christina träffats några gånger kom de gemensamt överens om att berättelsen skulle bli till en roman. Christina berättade viktiga episoder från åren och Irene vävde ihop det och tog även hjälp av utdrag av rättsdokument och andra handlingar.
– Det här är ett oerhört viktigt ämne, som det tyvärr varken skrivs eller pratas tillräckligt mycket om.
Boken handlar om hur en vårdnadstvist direkt kan skada barn psykiskt – trots att det är en rättsprocess som ska sätta barnens bästa i första rummet.
– Jag har stora förhoppningar om att den här boken ska nå rätt personer. Att den ska vara en ögonöppnare för personer som jobbar med den typen av ärenden och att den ska ingjuta mod hos den som befinner sig i en liknande situation. Det är vanligare än man tror.
Hur känns det nu när boken är utgiven?
– Det är viktigt att prata om relationers betydelse på både gott och ont. Jag är ödmjukt tacksam över att ha fått förtroendet att förvalta Christinas viktiga berättelse
I dag är barnen myndiga, bor i Sverige och har ingen kontakt med sin pappa.
Ett utdrag ur romanen ”Vill inte vill inte”:
Tiden gick. Barnen kämpade på. Det var tärande att se hur Elias och Linnéa mådde när det var dags att åka på umgänge. Jag bemödade mig om att sprida positiv energi till barnen kring umgänget, men det gick aldrig lätt att få iväg dem. Det var inte många dagar per månad som de inte antingen gruvade sig inför ett umgänge eller behövde hämta sig efter ett avklarat. De var besvikna på alla vuxna och uttryckte det ofta:
"Varför lyssnar inte pappa på oss?"
"Men mamma, expertpsykologen är ju dum i huvudet!"
"Ska inte domarna lyssna på oss?"
Vad skulle jag svara, jag som undrade precis lika mycket: Varför tar man inte hänsyn till vad barnen känner och behöver? Ser ingen vem Tore är under ytan? Ska det verkligen vara umgänge med båda föräldrarna till varje pris?!
Ja, oj så ofta jag har undrat! Det verkar som att "umgänge, punkt slut" i praktiken är viktigare än att minska konfliktnivåer mellan föräldrar så att de kan samarbeta. Och framförallt: viktigare än att lyssna på barnen ...