Lennart Karlsson om sin hemlängtan: "Med åren har jag nog börjat idealisera och längta tillbaka till något som inte längre finns".
Somliga läsare känner kanske igen Lennart från dokumentärserien Norrmalmspolisen, där han spelar sig själv i rollen som "Lelle, narkotikapolis". Nu är han alltså aktuell som medförfattare till boken "Det som inte syns", där delar av historien är mer eller mindre självupplevd.
– Folk tycker att huvudkaraktären Wollter är jag, och visst finns det mycket av mig i honom. Men det är också fiktion och hitte-på. Från början var ambitionen att bara skriva det som är sant men det blev så jävla tråkigt.
Wollter, och Lennart, är båda medkännande poliser med stort rättspatos. Gnistan till Lennarts sociala engagemang tändes under gymnasietiden på Kaplanskolan, då en lärare i socialkunskap fångade honom "fullständigt". Viktig för Lennarts yrkesval var även Alf Staflund, välkänd polis i Norsjö och Skellefteå.
– En legend, säger Lennart. En vänlig, snäll, idyllisk polis.
Det var 80-tal när Lennart flyttade till Stockholm och utbildade sig. På den tiden kom en tjänst med antagningen, så redan som 22-åring visste han att han skulle bli kvar i huvudstaden.
– Då ville jag bli kvar, nu är det mer som om jag rotat mig så mycket att jag inte har något val. Men det finns en längtan tillbaka hit upp och den blir större ju äldre jag blir.
Han och frun åker till sommarhuset i Bastuträsk så fort de har möjlighet, och stannar så länge de kan.
– Det är mitt lufthål, där hinner jag både andas in och andas ut.
Lennart Karlsson kallar Nordanåområdet för "Skellefteås motsvarighet till Skansen".
Vi träffas på Nordanåområdet, som Lennart kallar "Skellefteås motsvarighet till Skansen". Han förundras över att det bara kostar några kronor att parkera, och återkommer till hur bra vi har det häruppe. Trivs han ens i Stockholm?
– Det har blivit värre med åren att orka med storstadspulsen och att sortera den konstanta mattan av intryck. Men utan den skulle jag bli rastlös. Det är en konflikt men jag har behov av båda.
Stockholm har förändrats mycket sedan 80-talet och blivit dubbelt så stort. Utvecklingen med organiserad brottslighet och dödsskjutningar kommer extra nära i polisyrket.
– Jag känner både en sorgsenhet och en oro. Hur ska det gå för ungdomarna som växer upp idag? Det skulle behövas ett omtag, en Marshallkommission, en bred politisk enighet från vänster till höger för att hitta långsiktiga lösningar och visioner framåt. Istället flyger ett antal pajer i luften åt alla håll.
Samhällsdebatten kallar han "förenklad, polariserad och snuttifierad".
– Jag saknar en förståelse i samhället för att vi har ett kollektivt ansvar för varandra. Det måste till en folkrörelse, en folkvilja som sätter nivån.
Han ser ingen motsats i att vara tolerant och inkluderande och samtidigt kunna erkänna och ta tag i de problem som finns i vissa områden. Utanförskap och nedmontering av välfärden drabbar både förorter i Stockholm och glesbygd i Norrland.
– Grundkänslan i sådana områden blir ju att "vi betyder ingenting, vi är inte viktiga".
"Det som inte syns" har fått fina omdömen. "Jag trodde inte att jag skulle bry mig så mycket, men det klart att det är roligt", säger Lennart Karlsson.
En del av handlingen i "Det som inte syns" berör flyktingpojkar från Afghanistan som utnyttjas av högt uppsatta personer. Lennart har sett flyktinggrupper av unga män komma och gå genom åren, alltid kopplat till olika kriser och krig i omvärlden. Flera av dem hamnar i riskmiljöer i storstäderna, som Sergels torg där det finns mycket kriminalitet, droger, våld och prostitution.
– Det har blivit bättre de senaste åren men runt 2014 var det allvarligt. Det kom många från Afghanistan på kort tid, vissa var 13-14 år och ensamkommande. De skulle ordna pengar och uppehållstillstånd så att resten av familjen kunde komma efter.
Pojkarnas desperata situation gjorde dem till lätta byten för kriminella. De flesta var hazarer, förföljda i sitt hemland med svåra trauman bakom sig, och när polisen skulle göra ingripanden blev det ofta fruktansvärt våldsamt.
– Till slut gick det upp för oss att de faktiskt fruktade för sina liv. De trodde på riktigt att vi skulle döda dem. Ett sådant tillfälle grep särskilt tag runt hjärtat på mig och jag har inte kunnat släppa det. Så det finns med i boken.
Lennart Karlsson har skrivit boken tillsammans med skådespelaren Benny Haag. "Vi trivs med varandra och har förbaskat kul ihop".
Utkastet till en uppföljare är precis färdigställt, och blir en del i bokserien Stockholm nu. Lennart har en avslappnad inställning till författarskapet, och lägger inte så stor vikt vid hur det går.
– Drivkraften är att få berätta om de här sakerna. Dessutom har vi förbaskat kul ihop Benny och jag.