Stina Jackson växte upp i Skellefteå för att sedan som 22-åring flytta till Colorados största stad Denver som ligger mellan Klippiga bergen och Great Plains.
– När jag fortfarande bodde i Västerbotten så såg jag inte skönheten i bygden på samma sätt. Men ju längre jag varit borta desto mer börjar jag inse vilken unik plats jag vuxit upp på. I ungdomen var det ju mer; ”Åh vilken tråkig stad”. Jag ville ut i världen och hit och dit. Medan jag nu känner en stolthet att komma härifrån.
I dag sitter hon på kaféet Lilla Mari i Skellefteå, ett ställe hon gärna återvänder till när hon är på besök i hemstaden. Här har hon suttit många timmar och skrivit levande och suggestiva skildringar om slingriga landsvägar, fjäll och ändlösa tallskogar i kontrast till öknarna, hettan och vägdammet i sydvästra USA.
– Mina två tidigare böcker har rört sig i Västerbottens inland. Men den här boken, som kommer nu, handlar om en kvinna som är uppvuxen i Skellefteå och sedan flyttar till USA. Den har inslag av mitt eget liv och en längtan att få ihop de platser jag bott och bor på.
Stina tystnar och tittar ut genom fönstret som har blivit dimmigt av det envisa sommarregnet.
– Men jag tror egentligen inte alls att huvudkaraktären på något sätt är jag. Eller jo, det kanske hon är. Både modern och dottern har kanske delar av mig. Jag tänker på att det är en tomhet både för den som flyttar och även för den som blir kvar.
Hon tittar ner i bordet och fortsätter sedan lågmält berätta.
–Jag beskriver en längtan efter barnet, det okända, hemstaden och allt däremellan. Jag har ju själv kämpat med att förena mina egna olika världar. Just nu tycker jag att det finns så mycket klyftor i världen. Alla ska delas in i ett vi och dem. Men jag känner, efter 17 år utomlands ,att vi människor är betydligt mer lika än vad vi är olika. Oavsett var vi bor.
Hennes debutroman ”Silvervägen” släpptes 2018 och blev utvald till årets bok i Sverige. 2020 kom hennes andra roman ”Ödesmark” och till hösten kommer nu hennes tredje bok ”Förinta världen i kväll”. Något som är gemensamt för böckerna är hennes hudlösa beskrivningar av ensamhet.
– Visst kan jag identifiera mig med ensamma människor för det är ensamt att skriva. Men jag har ju valt det här livet och tycker om att vara ensam.
Varje morgon kokar Stina kaffe, går ut med hunden och sätter sig sedan vid sitt skrivbord i sitt fönsterlösa rum och skriver i tre till fyra timmar. Efter lunch tar hon en springtur och på eftermiddagen läser hon gärna böcker som hennes mamma har skickat. Självklart har hon plöjt igenom alla Västerbottens författare.
– Jag känner mig stolt över att komma från en så stark berättarbygd med föregångare som Sara Lidman och Torgny Lindgren. Det här västerbottniska har jag verkligen börjat omfamna på ett helt nytt sätt. För jag har ju förstått att det är min styrka som författare att jag har det här arvet.
Hon blir avbruten av två äldre damer som pratar högt samtidigt som de ruskar av regnet från sina paraplyer och beställer kaffe. Stina ler och säger att det är något speciellt med de västerbottniska kvinnorna.
– Kynnet och... Alltså man klagar inte. Man bara gör, man liksom härdar ut. Kvinnorna i min släkt har aldrig varit de som klagar, utan de är väldigt starka och handlingskraftiga. Min farmor var verkligen en jättetuff kvinna. Ända in på slutet visade hon på en styrka utöver det vanliga. Hon var handlingskraftig, skottade snö och fiskade. Jag tänker att det är ju den mentaliteten här. Att klara sig själv utan att gnälla.
När Stina beskriver styrkan hos den västerbottniska kvinnan kommer hennes dialekt fram, sje-ljuden surrar mjukt. Hon har tidigare beskrivit sin fantasi som lite galen och att hon inte alltid vet vart hennes karaktärer ska leda henne. Att det är som om hon har tillgång till en extra värld. Det märks även när vi samtalar. Hennes associationer till det hon nyss sagt för oss vidare till nya tankebanor och samtalsämnen.
– Jag tror inte att jag kommer vilja ha barn. Alltså redan när jag var tonåring sade jag det till mamma och då sade hon att det kommer att ändras. Men nu är jag 40 år och har inte ändrat mig. För jag tycker att om man ska skaffa barn så ska man verkligen vilja. Jag tänker att det är ju ett så stort beslut. Det är på livstid att vara mamma. Samtidigt har jag insett, eller jag förstår ju det, att jag går miste om någonting jättestort. För det är också en sorg, att välja bort. När man gör ett val väljer man alltid bort någonting. Det kan vara en sorg i det också. Mitt val blev skrivandet.
Hennes tredje bok tog tre och ett halvt år att skriva. Hon lät få personer läsa manuset under arbetsprocessen.
– Min man är ju amerikan och kan inte läsa svenska. Däremot så frågar han varje dag; ”Vad händer nu, vad händer idag?” Men han kan inte sitta och säga, ”Den här sidan var vacker” eller att ”Den här scenen var stark”.
Stina beskriver sitt författarskap som något hon alltid drömt om. Något som ger henne tillgång till fler världar än hennes egen.
– Jag går in i personerna jag skriver om. För de är så levande för mig. Samtidigt så vet jag aldrig riktigt vart de ska föra mig från dag till dag. Ibland bränner det till och då är jag så jäkla lycklig. Och andra dagar tänker jag; ”Men gud vad platt allting känns, det här är så livlöst”.
När en bok, som hon skriver på, nästan är klar beskriver Stina att hon kan känna skam blandat med ångest.
– Jag kan vakna på nätterna och känna; ”Nej men gud, vad håller jag på med” och bara känna ett totalt mörker. Supertvivel. Då vet jag att någonting bra är på gång. För känner jag inget sådant, då vet jag att det inte är något liv i texten.
Stina sippar på sitt kaffe. Hon håller båda händerna runt den stora muggen.
– Jag brukar nästan få en liten skamkänsla när jag väl skickar in texten till förläggaren. Jag vet inte vad det beror på att jag känner någon slags nakenhet. Även om jag absolut inte skriver om mig själv så är det ändå någonting från mitt inre på sidorna. Man berättar ju ändå och gestalter en känsla utifrån vad man själv har tillgång till. Sedan finns det alltid en underliggande oro att den som läser inte ska känna något för de människorna jag skriver om och som är så levande för mig.
Det har slutat regna och Stinas kaffekopp är tom.
– När jag börjar skriva på en bok har jag ingen aning om hur boken ska sluta. Det är som med livet. Man vet aldrig hur det slutar eller vad som ska hända i morgon. Oavsett var vi bor eller kommer ifrån så går vi ändå igenom samma känslor, samma trauma, samma ensamhet, samma överlevnadsprocesser och samma längtan.
Stina är tacksam över att hennes böcker har blivit översatta för det har skapat en ytterligare dimension av tillhörighet till hennes man och hans familj.
– De visste ju egentligen inte vad jag höll på med. Den sidan av mig som är en sådan stor del av mitt liv hade de inte tillgång till. Så när min man för första gången kunde läsa utkastet till översättningen av "Silvervägen" var han helt rörd. Nu längtar vi båda tills även ”Förinta världen i kväll” blir översatt. Även om jag tycker om ensamheten så är det skönt att kunna dela.