Som barn och yngre tonåring var den min enda källa till livemusik och nöjesupplevelse. Trästockfestivalen fanns men artisterna och banden jag hade på cd-skiva gästade Stadsfesten (eller föregångaren Skellefteåfestivalen).
För en som annars aldrig tog del av kultur- och nöjesupplevelser var Stadsfesten och Skellefteåfestivalen årets stora händelse som barn och tonåring. När jag var barn cyklade jag in till centrum med min familj och jag minns att känslan var ungefär att fler människor än så här inte kunde samlas på en och samma plats någon annanstans i världen. Redan då slog det mig att den härligaste känslan en stad kan ha är festivalkänslan, som jag sedan fått uppleva i många andra städer. Jag och min familj gjorde en helkväll bestående av massa coola band och artister mixat med popcorn och godisremmar. Det bästa av två världar.
Som tonåring var Stadsfesten ett sätt att proklamera sin självständighet och storheten i att gå in själv på området var överväldigande. Trots struligare kompisar som smugglade in häxblandningar i läskflaskor (kontrollanterna vid entréerna har aldrig varit de bästa) och ville åka alla hemska åk på tivolit var musiken alltid det viktigaste för mig.
Flera av spelningarna bär jag fortfarande med mig. Kent i zebrakläder, Petters röjiga spelning bakom Statt (som han för övrigt kom ihåg när jag intervjuade honom sisådär 10-15 år senare), Refused i parkeringsgarage, Millencolin, Håkan Hellström i sjömansdräkt, Ramones, Iggy Pop, Robyn 1999 när jag tyckte hon var det coolaste som fanns och 2011 när hon var som bäst och givetvis Suede. Älskade Suede som fick äran att uppträda för en handfull människor när de besökte Stadsfesten sist medan resten av besökarna satt i öltälten och inte ville överge sin sittplats.
För precis som Sveriges andra stadsfester bytte Stadsfesten skepnad för ett visst antal år sedan och musiken började hamna i skymundan till förmån för öltält. Kanske inte nödvändigtvis hos arrangörerna utan främst hos besökarna. Att under några år bevaka spelningar på Stadsfesten för att recensera dessa som ensam ung kvinnlig journalist var inte heller det roligaste med omgivningen som var, men när festivalen nu tackar för sig kommer jag ändå bära med mig det viktigaste.
Tack för musiken, Stadsfesten.