Lo Ragnar Lindström.
Vi möts upp på en udde vid havet strax utanför Skellefteå. Solen hettar, men havet fläktar när vi sätter oss ned på en bänk i skuggan.
– Jag skickade in mitt bidrag i all hast, utan några större förväntningar om att vinna. Men jag hade en bra magkänsla. Några månader senare fick jag beskedet att jag vunnit. Jag skrattade och skrek rakt ut! Jag blev helt förbryllad och väldigt glad.
Min eld är Aftonbladet kulturs skrivartävling för unga mellan 18 och 25 år som utlystes under våren. I år skickades flera hundra bidrag in.
Priset Lo Ragnar Lindström fick motta var 10 000 kronor och publicering av sin diktsvit i Aftonbladet kultur.
Hudlöst, personligt och kreativt. I sin diktsvit ”Kroppar i myrmarken” blottar Lo Ragnar Lindström en stor del av sig själv. Nu har dikten nått flera tusen läsare efter att den vunnit tävlingen ”Min eld”.
– Det är roligt, men också väldigt läskigt att nå ut till så pass mycket folk. Det är läskigt att synas i media, speciellt som transperson. Men responsen har varit enormt positiv... På snudd till överväldigande. Det är fint, berättar Lo Ragnar, och ler samtidigt som den rätar till glasögonen.
”Kroppar i myrmarken” började ta form efter att Lo Ragnar fick erbjudande om residens vid Riksteatern. Den fick då medel och möjlighet att lägga tid på skrivandet.
– Jag hade i flera år försökt komma till residens hos dem, och nu kom jag äntligen med. Målsättningen från början var att skriva det bästa jag någonsin skrivit, då jag äntligen fick chansen jag så länge drömt om.
Men skrivprocessen visade sig bli långt ifrån enkel. Livet händer och sällan kommer utmaningar vid en lämplig tidpunkt.
Lo Ragnar Lindström.
– Det visade sig att det inte alls gick. Det gick jätte, jätte dåligt. Ja, rent ut sagt skitdåligt, att skriva. Det var mycket i min relation till skrivande och skapande som jag hade insett inte fungerade längre. Jag var tvungen att hitta nya sätt att skriva och det är inte tvärenkelt.
När halva residenstiden hade gått och inte ett ord hade skrivits kom stressen. Då bestämde sig Lo Ragnar för att bara sätta sig ned och börja skriva en text – trots att inspirationen inte fanns där.
Ribban lades på backen och det enda kravet den hade på sig själv var att sätta ord på papper, för att i slutändan över huvud taget ha en text att lämna in. Ambitionsnivån var att inte göra Riksteatern alltför besvikna.
Lo Ragnar Lindström.
– Eftersom det gick så tungt att skriva fick jag gå in på det som personligen angick mig just då.
Lo Ragnar hade precis påbörjat en utredning hos könsidentitetsmottagningen, för att få tillgång till transvård – en process som visade sig vara både långdragen och påfrestande på många plan.
– Jag reflekterade mycket över min egen identitet, mina upplevelser och min uppväxt. Plötsligt kom inspirationen tillbaka.
Det hela mynnade ut i en diktsvit om arv, plats, kropp och transidentitet. Personliga berättelser om Västerbottens mylla och kroppen som bär oss. Att stå inför att förändra sin kropp för att kunna leva i samklang med omvärlden.
Att ”Kroppar i myrmarken” skulle prisas och komma ut i allmänhetens ljus hade Lo Ragnar inga tankar på. Men så blev det – och nu fortsätter skrivandet att vara en självklar del av dens liv.
– Skrivandet är en del av mig. I tonåren lade jag väldigt mycket av mitt eget värde i mitt skrivande. Då var skrivandet mitt liv – i dag är det en del av mitt liv. Jag är den jag är och skrivandet är något jag gör för att det är lustfyllt och givande.
Nedan kommer ett utdrag ur ”Kroppar i myrmarken.”
Lo Ragnar Lindström.
Redan sagts
Jag ska säga dig något som inte blivit sagt förut. Nå som har vilat. I furorna och torven.
Jag kommer berätta saker du alltid vetat, men aldrig haft ord för. Som gör sig påminda i köttet, i kroppar.
Jag ska viska nära så inget går förlorat. Det som lägger resten på plats.
På en brotrapp, pinnstol, träbord.
I luften, smaken, känslan.
Fast med ord.
Ska jag säga saker som inuti redan sagts.
Viktgräns
Sitter i andra samtalet med könsidentitetsmottagningen. Det är tungt och viktigt. Jag orkar berätta, personen på andra sidan skärmen känns oväntat vettig. Hon heter så som jag hette innan.
Hon frågar vad jag vill ha. Får det att låta som ett smörgåsbord. Å som jag önskar att det vore. Lagt masektomin, testosteron och fylligt hår på tallriken.
Vad är verkligheten?
Jag vet ju att jag aldrig skulle bli opererad som jag är nu. Tjocka personer får inte avlägsna sina bröst, hur fel de än sitter. BMI-gräns 30. Hon googlar och gissar att det är kring 60. 60 kg är det tyngsta jag får vara. Jag är nog 60 kg från att vara 60.
Det är ingen nyhet. Fast första gången svart på vitt. Det gäller dig.
Hon berättar att man kan göra gastric bypass. Opereras för att kunna opereras.
Min kropp hör inte till detta. Även när jag svalt den var mina ben trädstammar. Det är ofrånkomligt. Det är inte ens åtråvärt. Ändå enda luckan till att bli den jag är.
Jag är inte byggd för det här.
Har alltid varit kort, grov, stark och fet. Aldrig platt, lång och smal. Aldrig så som androgyn ska va. Jag är en seglivad jävla stubbe i den västerbottniska myllan. Spelar ingen roll hur länge jag stått, hur länge det gått sen ni fällde trädet. Rötterna är för sega. Kan vira kedjor runt mig och fästa baki hästen, traktorn eller bilen. Du rubbar mig icke. Min kropp kan överleva barnafödslar och missfall. Svältår och vårar utan utsäde. Hålla tag i livet på tjurskallighet och fettreserver. Bära mjölsäcken från Bastuträsk till Mensträske'.
Och du ska ha den att krympa till hälften.
Det fixar den inte. Jag önskar så innerlig jag fick lätta tyngden från bröstet, slippa värken från att kutande försöka dölja. Försöka slippa se och ta i. Slippa leva i.
Men det går inte. Kan inte betala med att förlora hela kroppen jag färdas i bara för att bli av med en bit. Vissa val är orättvisa.Det kan inte handla om vikten bara, inte när ni så gärna opererar mig för att bli smalare. Om det är vikten som är viktigast så kan ni ju lika gärna söva mig och påbörja saken. Med vardera bröst kan ni kapat min vikt med flera kilon innan jag är vaken.
Köttsoppa
Sägs i förbifarten.
Som en liten rolig anekdot.
Att förr åt karlarna först och resten fick om det blev kvar.
Sägs lättsamt.
Kastrullen med pannlappen a’ Thea virka ovanpå.
Jag och farmor på varsin sida köksbordet i tystnad.
Känns ovärdigt.
Sörplar i mig skyn, inget han märker av.
Farmor frågar om dem vågar äta sig mätta idag.