2012 var Shahrzad Kiavash klar med sina studier på KTH och hennes karriär hade just börjat. Hon tränade, levde hälsosamt och umgicks med vänner. Som en blixt från en klar himmel drabbades hon av en mycket allvarlig blodförgiftning, meningokocksepsis.
Shahrzad Kiavash var en vanlig 28-åring mitt i livet som satsade på karriären som civilingenjör. En vanlig torsdag tog livet en helomvändning. Shahrzad Kiavash tränade med en vän efter jobbet när hon började känna att något inte stod rätt till.
– När vi hade kört färdigt passet och gick mot omklädningsrummet den där torsdagen började jag känna en ovanlig smärta i magen. Det var som att en stor mask kröp runt därinne, men jag tänkte att jag nog hade tagit i för mycket, eller ätit något dåligt eller att jag kanske skulle få min mens.
I stället eskalerade symptomen. Hon växlade mellan att vara kokhet och iskall, mellan frossa och feber. Törsten var outhärdlig. Hjärtat slog så snabbt att det gjorde ont och bröstkorgen värkte.
– En ambulans tog mig till Södersjukhuset i Stockholm. Någon satte nålar i mina armar och någon förklarade att jag var mycket sjuk, att mina lungor höll på att kollapsa.
Shahrzad Kiavash hade drabbats av blodförgiftningen meningokocksepis. Det innebär att gifter från meningskock-bakterier transporteras runt med blodet och drabbar hela kroppen. Läkarna uppskattade att hon endast hade 5–10 procent chans att överleva.
– Hade jag kommit in en halvtimme senare hade jag inte överlevt.
I nästan två veckor hölls hon nedsövd uppkopplad till en respirator. Nästan alla inre organ kollapsade. Hjärtat slutade slå och familjen samlades för att ta avsked.
Men – kroppen fick mirakulöst ny kraft och hjärtat började slå igen. Hon fick en andra chans.
Sommaren 2015 genomförde hon ett triathlon, 1500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning med proteser och fick äntligen ta revansch på den elaka sjukdom som drabbade henne 3 år tidigare.
Det blev en hel del behandlingar och transfusioner och operationer. Benen gick däremot inte att rädda.
– Jag var fullständigt förkrossad när det blev dags för operationen. Jag visste ingenting om proteser. Jag trodde att jag skulle sitta som en fånge i en rullstol resten av mitt liv. Det kändes som att någon tog ifrån mig alla mina drömmar, berättar hon.
Resan tillbaka blev lång och hon tvingades nu in i en ny vardag som hon inte kände till. Från att ha varit helt självständigt, aktiv och karriärsfokuserad, till att lära sig att gå på nytt.
– Det kändes fel att världen fortsatte snurra medan jag genomled detta.
På tisdagskvällen föreläste Shahrzad Kiavash på Sara kulturhus.
Hon tappade även sitt hår, på grund av all påfrestning och chock som kroppen utsatts för.
– Ja, jag hade blivit av med benen. Hår växer ju ut, kanske ni tänker. Men för mig var det sista droppen, inte mitt hår också. Jag kände mig ful och värdelös, låg hemma i sängen, tröståt skräpmat och tittade på tv. Ville inte träffa någon, inte gå ut.
Många frågor uppstod hos Shahrzad, som nu var beroende av andra människor. Hon klarade inte ens av att gå på toaletten utan tillsyn.
– Skulle jag kunna bli gamla Shahrzad igen?
Hon kom till en punkt där hon inte längre ville leva.
– Jag ville jag ta mitt liv. Jag förklarade för min bror att det här livet som jag lever det är ovärdigt. Jag kan inte ens nå ett glas i skåpet. Jag har alltid ont och jag hatar den här rullstolen. Vad är det här för liv. Ju mer jag pratade desto mer zonade han ut. Jag insåg att jag inte kunde göra såhär mot honom.
I augusti 2015 genomför Shahrzad sin första triathlon i Stockholm. Olympisk distans: 1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Den 3 juli 2016 upprepade hon bedriften.
Hon bestämde sig att leva. Inte för att hon där och då ville, utan för att hon kände sig skyldig honom att ge det ett ärligt försök.
Gymmet blev Shahrzads nödvändiga ventil. Det var även där hon träffade sin PT Kajsa, som skulle bli hennes ledsagare genom ett av livets största äventyr.
– Ett och ett halvt år efter insjuknandet klarade jag mig utan rullstol och använder numera endast proteser. Det var självklart Kajsa som kläckte den galna idén om att vi skulle köra triathlon. Jag trodde knappt själv att jag skulle fixa det, men det gjorde Kajsa. Och hon bjöd på enormt engagemang, kunskap, vilja och hjärta.
Shahrzad Kiavash på väg in i mål under Vattenfall World Triathlon Stockholm.
Shahrzad kom som flykting till Sverige från Iran 1989.
I augusti 2015 bevisade hon för alla, och sig själv, att det går att komma igen. Hon genomförde Stockholm Triathlon. Den 3 juli 2016 gjorde hon det igen, denna gång för att stödja Sepsisfonden.
– Enligt oddsen borde jag inte leva, jag borde inte ens vara helt frisk, jag borde inte ha så mycket kvar av mina ben och inte kunna röra mig. Ändå lyckades jag med det här. Att bli världens mest badass-dubbelamputerade triathlonatlet, säger hon och ler.
Shahrzad har slutat planera inför framtiden, det blir ändå inte som man har tänkt sig.
– I bland blir det bättre, säger hon och ler och visar upp en bild på sin lilla dotter, som hon fick 2018.