”Min pappa som är en genuin Skelleftebo kommer och lyssnar. Den här typen av skrivande har han inte hört mig göra. Han är urtypen av en Skelleftebo. Han trivs. Han älskar hockey. Sedan hoppas jag såklart att det kommer fler som är intresserade av poesi”, säger Sara Dahlin.
Sara Dahlin beskriver, med poetiska ordföljder, att hon är född och uppvuxen på en plats där hockeyn och bygdens lag påverkar allt. Med den bakgrunden blev isen en naturlig plats för hennes skönlitterära debut – ”Rinkside”.
– När jag var liten så fick man ju som tjej inte spela hockey. Jag kommer ihåg när min sex år yngre lillasyster fick börja spela. Men för mig, som är född 1974, var hockey inget alternativ.
Hur kommer det sig att du valde skriva om just hockey?
– I höstas pågick en debatt på Sara kulturhus om deras bibliotek. Då var det en bibliotekarie som sade; ”Jag tror inte att hockeysupportrar går på biblioteket”. Då tänkte jag att det där är ju en jättekonstig idé. För även om sport och kultur är två dikotomier så ville jag undersöka hur de hänger ihop. För hockey har också ett språk som fascinerar mig, med många låneord från amerikanskan, och när jag skrev trodde jag faktiskt att jag uppfunnit en helt ny genre. Hockey och lyrik… Det kändes kul!
Utdrag ur boken ”Rinkside” av Sara Dahlin:
"Snömassorna som plogbilen trycker framför huset pressar sig mot väggarna och tar sig in över fönsterblecket. Jag sitter i mörkret nere i köket med släkt lampa för att kunna tänka, för att inte bebin ska vakna. Det snurrar och rasslar. Tvättmaskinen sköljer underställ och bebisoverall. Jag drömde att jag kastade mig ut från Sundgrundsbron.
Tidigare i dag: Grävde ner mig i snön. Sen satt jag kvar där ute".
I boken beskriver du ensamhet. Hur hör ensamhet och hockey ihop för dig?
– För mig handlar texterna om att hockeyn spelar en stor roll och är superviktig. Jag som är uppvuxen i en utpräglad hockeystad kan absolut identifiera mig med ett utanförskap. Men, vi som inte gillar hockey? Var är vi i det? Vad ska vi göra?
– Sedan har pandemin gjort att jag har kunnat beskriva ensamhetskänslor. För även den mest sociala människan har fått prova på att känna på ensamhet. Isoleringen blev för alla. Alla de känslorna som jag beskriver i boken har jag såklart känt.
”Nu känns det mer självklart att jag ska skriva mer. Jag har varit på väg att ge upp många gånger och tvivlat på min egen förmåga”, säger Sara Dalin efter sin skönlitterära debut.
Som 23 åring lämnade Sara Skellefteå och flyttade söderut. Sommarsemestrarna tillbringar hon fortfarande helst i Västerbotten. I vardagen är det villakvarteret i Enskede som gäller. Med tre barn, skjutsande till barnens alla olika aktiviteter och ett heltidsarbete, har Saras skrivande varit vilande i många år.
– Före jag fick barn gick jag olika skrivarutbildningar. När barnen kom blev det för mig, som för de flesta, att jag åsidosatte mig själv. För familjens behov går först. Men, när jag för ett par år sedan var jag på en fest, fick jag frågan; ”Vad tycker du om att göra?” Jag kunde inte svara på frågan. Då bestämde jag mig för att jag skulle göra något som jag tyckte var kul.
En tid efter att Sara började att fundera, på vad hon tyckte om att göra, så utlyste konstfack en ettårig utbildning ”Skrivandets förhandlingar” – för etablerade konstnärer och författare. Sara sökte och kom in. Parallellt med sitt skrivande fortsatte hon att jobba som utredare på Socialstyrelsen. Där hon fortfarande arbetar som sakkunnig i jämställdhet.
– Det är mycket skrivande i mitt jobb. Jag har även skrivit en annan bok som handlar om jämställdhet i vardagen – ”Det löser sig jämt”. Texterna på en myndighet har en väldigt styrd form. Orden är så viktiga. Det är också många personer som ska tycka och som dessutom kan ändra i texten. Och du får bara följa med. Jag hade länge längtat efter det här fria skrivandet, säger Sara.
Utdrag ur boken Ringside av Sara Dahlin:
”Nu hyvlar ismaskinen ytorna rena. Raderar skären från spelarna. Doften av diesel, fukt från vattenångan. Iskniven som hyvlar och skivar loss snö. Det tunna lagret vatten slätas till av en tygduk. Varmt vatten, för att det fryser snabbare än det kalla. Mina nyslipade skenor hänger om halsen spegelblanka, lyser av strålkastarskenet från taket i arenan.”
– Det här är en dröm för mig. Att få ha det poetiska anslaget. Jag har inte haft ambitionen att boken skulle handla om lika villkor eller jämställdhet. Tvärtom har jag inte velat ha några regler. Jag såg utbildningen och tog chansen.
”Jag älskar Västerbotten och naturen. Människorna har en vänlighet här som man inte finner lika enkelt i en storstad. En naturlig hjälpsamhet”, säger Sara Dalin som i sina texter gör sin hemstad levande.
Du har en namne från bygden, Sara…
– Ah, Sara Lidman! Ha, ha, ja.
Lika mycket som Skellefteå är en hockeystad så är det också en litterär stad med författare som Sara Lidman och PO Enqvist. Har det påverkat dig?
– Ja, absolut. Det har gett mig prestationsångest i förhållande till dem. För jag har läst dem allihop. Nu har jag även på senare år läst om Sara Lidmans böcker och uppskattar verkligen hennes språk. Hon är en fantastisk författare. Även PO Enqvist såklart. Jag tror att jag känt mig så… Otillräckligt. Och lite så där att det är i den där formen man ska skriva. Då har jag blivit mer rädd för att våga skriva själv. I boken som jag nu skrivit har jag hittat mitt språk och mitt eget sätt.
Vad är det som krävs för att gå från ”drömmen om att skriva en bok” till att göra det?
– För mig krävdes en pandemi och en rejäl jävla dos av dödsångest. Och den där frågan jag fick; ”Vad gillar du att göra?” Den blev viktig. Nu känns det mer självklart att det är klart att jag ska skriva mer. Jag har varit på väg att ge upp så många gånger och tvivlat på min egen förmåga.
Sara Dahlin har redan startat upp sitt nästa skrivprojekt. Det är en roman som utspelar sig i Västerbotten. Det har visat sig vara en tuffare process än den skönlitterära debuten.
– ”Rinkside” gick lätt att skriva för den upplever jag inte är jag. Utan det handlar om ett fiktivt jag. Nu skriver jag på en roman och mår jag skit när jag skriver. För den handlar så mycket om mig själv. Så det är mycket krångligare att skriva den.
”Jag som är uppvuxen i en utpräglad hockeystad kan absolut identifiera mig med ett utanförskap. Men vi som inte gillar hockey då? Var är vi i det? Vad ska vi göra?”
Sara blir för en stund allvarlig och letar efter orden.
– Det finns ju ingen ekonomi i mitt skrivande. Där är jag i ett vägskäl. Men det är annat som lockar för min del. Nu kan jag svara på frågan; Vad gillar du att göra? Och det är väldigt stort för mig att få läsa upp texter från min egen bok på Sara kulturhus i Västerbottensrummet. Det är fint.