Det är ingen slump hur Lena PH valt att lägga upp sin konsert. För en erfaren upplevelseskapare vet att skratt öppnar upp. Gemensamma gapflabb kan enkelt leta sig in genom säkrade dörrar för att befria tillslutna känslor.
Introt till ”Du är aldrig ensam” börjar. Publiken tystnar. Sen kommer hon. I vit kostym. Bugar. Gensvaret kommer direkt i form av visslingar och applåder.
De första textraderna; ”Jag ser så fint du går din egen väg. Din stolta nacke, nya mål”, kan egentligen sammanfatta hela konserten.
För under nittio minuter visar Lena PH att hon rakryggat tar egna vägar. Hon är musikern som sjunger, filmar, skriver manus och förpackar underhållning med stor skicklighet.
Hennes tidigare oförargliga pop, sjungna med beslöjad blick, har blivit lite råare. Det är mer soul och värk. Stämsångsarrangemangen, några förändrade ackord, blandat med pulserande synthar gör slagdängorna, med dess texter, till enkla kärnfulla livsvisdomar.
Efter en suggestiv version av ”Han går på vatten” går Lena PH över till ”En stilla depression”. Inlevelsefullt ojar hon sig igenom mellanspelen. Och när textraden ”Visst är det väl synd att klaga” kommer, är jag beredd att hålla med.
Visst känns det lite ovant att Lena mestadels sitter vid pianot. Vi är ju vana att se henne över hela scenen. Men, i stället tar hon ett nytt grepp och låter de egenproducerade filmerna dansa. Den vita dukens färgsprakande filmer är konsertens röda tråd.
Här iklär sig Lena PH allehanda roller med stor humoristisk stringens. En applåd till ljus- och ljudteknikerna som har en exemplarisk synk mellan filmerna, Lena PH och bandet. En njutning för både ögat och örat.
De första textraderna; ”Jag ser så fint du går din egen väg. Din stolta nacke, nya mål”, sammanfattar egentligen hela Lena PH:s konsert inför en fullsatt salong på Sara kulturhus.
Lena PH lyckas även att med hjälp av tempoväxlingar och ett snyggt driv över tangentbordet ta sin sönderspelade låt ”Ont det gör ont” till en ny nivå. För i kväll är Lena en del av ett tajt band.
Konsertens intensitet ökar när de första dova basgångarna drar igång ”Lena Anthem” med textraden: ”Vill du ha ett våp får du gå någon annanstans”. Så sant som det är sjunget.
Med mikrofonen i handen förflyttar Lena sig från pianot till scenens mitt. Här levererar hon skämt on the edge. Den fullsatta salongen dånar av skratt.
Det är ingen slump hur Lena PH valt att lägga upp sin konsert. För en erfaren upplevelseskapare vet att skratt öppnar upp. Gemensamma gapflabb kan enkelt leta sig in genom säkrade dörrar för att befria tillslutna känslor.
Lika snabbt som vi gapskrattat åt knän med artros, övermogna bananer, och olivdunkar vid sängen kommer den glasklara insikten om det tomrum av melankoli som uppstår när barnen lämnat hemmet.
Under nittio minuter visar Lena PH att hon rakryggat tar egna vägar. Hon är musikern som sjunger, filmar, skriver manus och förpackar underhållning med stor skicklighet.
När Lena sedan sjunger ”Höra hur du mår", då prasslar det i handväskorna efter näsdukar och återhållen gråt efterföljs av ljudligt snytande. Fint.
Sedan kommer ”Stockholm” som blir ”Skellefteå”. ”Lära så länge vi lever” och ett hav av kända titlar som; ”Jag är ingen älskling” och ”Dansa i neon”. Allt med stöd av Skelleftebornas skönsång. Det bör tilläggas att Skellefteå levererar allsång på hög nivå. Nästan som en dyr inhyrd kör.
När tonerna till ”Maria Magdalena” börjar, då reser sig publiken i Saras kulturhus och börjar dansa. Unga grabbar, med kepsen bak och fram, diggar ikapp med tanter och rumpor i gungning. Bäst är den kutryggiga farbrorn som tar en dansant sväng med rullatorn.
Med mikrofonen i handen förflyttar Lena sig från pianot till scenens mitt. Här levererar hon skämt on the edge. Den fullsatta salongen dånar av skratt.
Under extranumret "Om och om igen" är det publiken som sjunger högst.
Och vet ni, det spelar faktiskt ingen roll vad en recensent tycker. För artisten Lena PH, som firar respektabla 40 år som artist, har till hundra procent fått det hon mest av allt vill ha – publikens pris.