Du har hört historien, du kanske till och med känt den. Romeo möter sin Julia, de blir blixtförälskade, kan inte vara utan varandra, ingenting spelar någon roll längre. Men verkliga världen, långt ifrån deras nyförälskade skimmer, kommer ikapp. De tillhör två stridande familjer i 1600-talets Verona, och hur skulle det egentligen se ut om en Montague gifte sig med en Capulet?
"Romeo och Julia" saknar motstycke i teatervärlden. Därför är det både modigt och tryggt när Västerbottensteatern bestämmer sig för att förvandla Medleforsparken till Verona i årets sommarteater. Modigt – för hur tillför du något i en föreställning som spelats otaliga gånger på otaliga scener? Och tryggt – av exakt samma anledning.
Egna versioner av välspelade klassiker är ett välbekant grepp, och ärligt talat känns det ibland lite tråkigt. Behöver vi fler uppsättningar, egentligen? Svaret är ett rungande, otvivelaktigt ja. Vi behöver iallafall just den här Romeo, den här Julia, den här mixen av Skelleftevy och Veronas plaza. Från sekund ett blir det tydligt vad Bobo Lundén vill med sin tolkning – det är långt ifrån högtravande versmått, det är stort, det är bombastiskt, folkligt och lättillgängligt. Ett sångnummer inleder, med alla 17 skådespelare på scenen, Romeo och Julia på varsin sida publiken, och vi förstår att Västerbottensteatern har ambitionen att skapa en föreställning lika färgsprakande som kärleken själv.
Det handlar inte om en nyöversättning, utan istället har regissör Bobo Lundén skrivit ett nytt manus. Men vad är det då som är nytt? Allt och inget. Estetiken, med otrolig kostym signerat Helena Andersson och magnifik scenografi av Astrid Maya, är tidstypisk medan repliker och musik är något annat.
Där blandas allt från slam poetry till rytm, 70-talsdisco och nutida referenser, ingredienser från olika tidsepoker men som alla innehåller teatralisk storhet, känslor som spretar åt alla håll. Kanske är det vad som fångar allra mest med "Romeo och Julia" – där finns ingenting ljummet, ingenting som puttrar eller är lagom. Det är det mörkaste mörka, det är dolkar i älskandes hjärtan och dödligt gift eller så är det glittrig lycka, rosiga kinder och sprängfyllda bröstkorgar. Det är befriande med kärlek som tillåts vara stor och obönhörlig, speciellt i ett samhälle fullt av sval dejtingkultur och en gråtonad värld på paus. Det är befriande att Västerbottensteaterns Romeo och Julia tillåts vara kära på ett sätt som känns, ett sätt långt borta från dåtidens kyskhet och nutidens kyla. Och det är till stor del huvudrollsinnehavarnas förtjänst. Ana och Adam Stanišić Stålhammar tar sig an Romeo och Julia med sådan ömhet och kärlek att det är svårt att värja sig mot kemin. De gör två ikoniska roller till sina egna, där Romeo får vara djupsinnig och romantisk medan Julia är hårdare, skarpare men lika innerligt kär.
"Romeo och Julia" är det enda stora, lokala kulturevenemanget som äger rum sommaren 2020. 49 personer i publiken, alla håller avstånd, det är luftigt i bänkraderna. Och ändå har aldrig covid-19 varit så långt borta som på Medleforsparken. Den slutsålda sommarteatern är en viktig påminnelse, på många plan: kulturen är viktig, stötta kulturarbetare i dessa svåra tider. Och gör som Romeo och Julia (minus allt dödande, då) – känn allt, och visa det.