Platsen är Skrolycka i Askedalarna. Jan och Kattrina gifter sig, mest för att kunna skapa ett eget hem. Torparlivet är kargt, hårt och slitsamt, med arbete på dagsverket och en mark som tillhör husbonden. Men så föds Klara Fina Gulleborg, namngiven av självaste solen, finurlig, klok och rolig. Från stunden Jan håller flickan i famnen förändras allt. I bröstet börjar ett slumrande hjärta dunka, en faderskärlek så stark att allt annat sjunker undan.
När Klara Gulla fyller 17 år vill den nya husbonden ha betalt för marken, och hon åker iväg till Stockholm för att samla ihop pengar. För Jans hjärta, som i 17 år dunkat starkt och stort för Klara Gulla, blir separationen för svår. Varje dag väntar han vid bryggan och vinkar till ångbåten. Varje dag vänder han hem, ensam. Han formar sin egen verklighet kring varför Klara Gulla inte kommer hem. Hon har blivit upphöjd, sedd för den hon verkligen är – Kejsarinnan av Portugallien. Och om hon är kejsarinna så är Jan i själva verket kejsare.
Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" är en av hennes mest lästa och tolkade verk. Det är inte konstigt. Berättelsen bultar av kärlek som äter upp och förtär, men också kväver. Den bultar av komplicerade föräldrarelationer, av sorg så intensiv att den förändrar människor, men också humor.
På förhand känns det därför lovande att det är just den historien Västerbottensteatern valt att binda ihop sitt klassikerår med. Orginalberättelsen kryllar av ett rikt persongalleri, med karaktärer som Ol-Bengtsa och Agrippa. Men när Västerbottensteatern tar Skrolycka till scenen gör de det med bara två skådespelare – Mikael Lindgren och Anna Söderling. Farhågan kring att det inte skulle vara nog skingras så fort de kliver in på scenen.
Regissör Åsa Ekberg har valt att skala av berättelsen och fokusera på själva essensen: Jans bultande kärlek till Klara Gulla och vad den gör med honom, men också vad som händer med Jan och Kattrina när Klara Gulla är borta. Formen är klassisk berättarteater, där makarna tar publiken i handen och leder dem igenom uppväxten, Portugalliens intåg i Jans huvud och till slut, Klara Gullas återvändande efter 15 långa år.
För att en sådan premiss ska fungera, att två personer gestaltar alla roller, krävs skickliga skådespelare. Och det är precis vad Mikael Lindgren och Anna Söderling är. Med små medel, förändrade röstuttryck och kostymdetaljer skiftar de mellan Jan och Klara Gulla, Kattrina och Notbindar-Ola sömlöst och utan avbrott i känslostämningen.
De lyckas ringa in allas våra smärtpunkter: att som barn lämna sina föräldrar för en ny tillvaro, att som förälder bli lämnad av sitt barn, att möta smärta så svår att verkliga livet ter sig omöjligt att leva. Samtidigt ruckar Västerbottensteaterns version en del på originalberättelsen – Kattrinas kärlek och perspektiv får större plats, likaså relationen mellan henne och Jan. Hennes kärlek till Klara Gulla är lika stark, men istället för att kröna henne till kejsarinna står Kattrina stadigt på jorden, tar med ömhet hand om Jan samtidigt som hon uppmuntrar Klara Gulla att hitta sin egen plats i världen.
I slutändan handlar Västerbottensteaterns "Kejsarn av Portugallien" lika mycket om moderskärlek, som om faderskärlek.