Sara kulturhus i regnbågens färger när Prideveckan invigs.
2023 års Pride är invigd i Skellefteå. Nu lyser staden i regnbågens alla färger. Det är fest och glam. Men bakom schlager och glitter finns viktiga milstolpar som är värdefulla att påminnas om.
Så sent som 1979 tog Socialstyrelsen tog bort diagnosen homosexualitet ur sina register. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, hade då kämpat sedan 1971 med att försöka få bort klassifikationen ”psykisk störning”. Utan gensvar från Socialstyrelsen.
För att visa det bisarra i att homosexualitet klassades som en sjukdom ringer ett antal aktivister, från rörelsen, till Försäkringskassan och sjukanmäler sig. De säger att de ”känner sig homosexuella” och behöver vara hemma från sina arbeten.
Norra Sverige saknade länge regnbågens färger och för att rfsl skulle komma i kontakt med hbtq-personer gjordes en stor satsning med att annonsera i bygdens alla lokala tidningar, om att föreningen fanns.
Ungefär samtidigt ockuperas Socialstyrelsens lokaler av drygt 30 aktivister som sätter sig i trappan med handskrivna banderoller: ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella”.
1979 års aktioner hyllas som en stor och viktig händelse i svensk hbtq-historia.
Karin Holmgren, 1:e arkivarie vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten, uppmärksammade för ett par år sedan att historien om RFSL i Norra Sverige saknades i Folkrörelsearkivet. Hon började därför göra efterforskningar kring hur rörelsen såg ut uppe i norr. På grund av materialets känsliga innehåll var det belagt med sekretess. Alla texter och personuppgifter som hon tagit del av har därför först behövts godkännas av föreningens styrelse.
– Det var svårt att få tag i folk. Eftersom det inte fanns några medlemsregister. Det stod inskrivet i stadgarna att man som medlem hade rätten att vara anonym, berättar hon.
”Lur-mot-lur-metoden” som gjorde att människor fick kontakt med varandra. Utan att behöva röja sin identitet.
Till slut fick hon tag på några personer som 1972 var med och grundade RFSL Umeå, vars geografiska området sträckte sig från Örnsköldsvik till Kiruna. Initiativet till att starta upp föreningen togs av en kvinna i Skellefteå. Hon var redan medlem i RFSL centralt.
– Jag vill inte säga namnen på de personer jag intervjuat. För de första tidiga åren var vikten av att vara anonym mycket stor och ofta avgörande för om man vågade gå med i föreningen. Och de personerna önskar att fortsatt vara anonyma, berättar Karin Holmgren.
Norra Sverige saknade länge regnbågens färger och för att rfsl skulle komma i kontakt med hbtq-personer gjordes en stor satsning med att annonsera i bygdens lokala tidningar, om att föreningen fanns. Kvinnan från Skellefteå bekostade själv annonseringen inför första mötet. Efter hand täcktes kostnaderna för annonseringen av medlemsavgifter.
– Det fanns ingen utskriven adress till danser och evenemang, utan man fick ringa och anmäla sig muntligt via telefon. Då fick man adressen till platsen för dansen, berättar Karin Holmgren.
De två männen, som var med från start, hade kontoret och telefonen till föreningen hemma hos sig. På den tiden satt telefonen fast i ett telefonjack. För att finna nya medlemmar plöjde paret norrlandstidningarnas kontaktannonser, där män och kvinnor sökte efter en samkönad partner. De skrev svar och berättade om föreningen och var en kommande aktivitet skulle vara.
– Det är ett sådant genuint arbete som dessa personer har lagt ner för att andra ska få hitta kärleken och att få vara den man är. Många timmar är nerlagda med att knyta ihop människor som trott att de skulle leva sina liv helt ensamma, säger Karin Holmgren och blir allvarlig.
”Det har hänt mycket. Att vara gay för fyrtio år sedan skiljer sig från i dag. Att få inblick av en annan tid är viktigt för att förstå hbtq-rörelsens historia”, säger Karin Holmgren.
Information om danserna skickades bara till medlemmar. Ingen annan fick veta var evenemangen ägde rum. I rädslan av att bli upptäckta. Många åkte långt. Andra blev isolerade eller gifte sig och levde med sin hemlighet livet ut.
– Ofta ville de som ringde till kontorets telefon få kontakt med andra i liknande situation. Paret, som skötte telefonen, löste det genom att från sin privata telefon ringa upp någon på samma ort. Sedan lade de telefonlurarna mot varandra, berättar Karin Holmgren.
Ibland blev det en tyst stund i samförstånd. Ibland knöts nya vänskapsband.
– Det har verkligen varit en ynnest att få ta del av dessa starka berättelser. Att vara gay för 30 år sedan skiljer sig från i dag. Att få en inblick av en annan tid är viktigt för att förstå hbtq-rörelsens viktiga historia, säger Karin Holmgren.