Regissören Bobo Lundén gestikulerar och ljudliga diskussioner rör sig igenom rummet. Jakob Hultcrantz Hansson, som gestaltar den verklighetsbaserade entreprenören Didrik Mårtensson sitter i scenografins branta trappa och lyssnar. Hans roll är att ge liv till Didrik.
När Didrik 1878 läser i tidningen att riksdagen tycker att norra Sverige är en ödemark som bara kostar och att det därför inte finns någon anledning att bygga mer järnväg norrut väcks en vrede.
– Min karaktär Didrik har gått och varit arg hela livet och när han läser beskrivningar om norra Sverige, som enbart tärande, hittar han anledningen till sin ilska, säger Jakob Hultcrantz Hansson.
Det går nästan att ta på skådespelarnas engagemang för pjäsen. De fyller i varandras meningar och verkar njuta av att få ge liv till den manusbearbetning som Dag Thelander gjort efter Sara Lidmans romansvit Jernbanan.
Ellenor Lindgren, skådespelare i ensemblen som i många år har djupdykt i Sara Lidmans litteratur talar med respekt om manuset.
– Jag måste säga att Dag har skrivit ett fint manus. Det är hans ord men han väver in Sara i olika formuleringar. Som exempelvis ”Snön låg lågande vit”. Det kommer inte folk, förutom de som har läst henne ofta, att känna igen. Men det finns där. Sedan har vi naturligtvis förkortat, för skulle man ha gjort hela hans manus så kanske det hade varit en tre och en halv timmes pjäs, säger Ellenor Lindgren.
Romansviten fick sin start 1975 då Sara Lidman bestämmer sig för att återvända till barndomshemmet i Missenträsk för att skriva. Här mejslas den unge hjälten Didrik Mårtensson fram. Inspirerad av hennes egen farfar, som hon aldrig träffat men hört så mycket om.
– Han var en engagerad människa och en självrådig förkämpe av järnvägens uppbyggnad i norr och han ser sig själv som den som ska rädda hembygden, berättar Jakob Hultcrantz Hansson.
– Just detta med att värna om den enskilda människan och bygden var viktigt för Sara Lidman, säger Ellenor Lindgren.
Didriks mål i livet blir att få ”Jernbanan” till bygden och han startar upp en kamp för att det ska byggas en järnväg genom Norrlands inland. Hans kamp blir, i Västerbottensteaterns uppsättning, musikdramatisk teater.
– Mer än hälften av texten sjungs och vi ger publiken essensen av de fem böckerna från den 800 sidor långa romansviten. En fantastisk berättelse om människans kraft, en människa som vi inte visste fanns och även berättelser om många andra som har slitit före oss. De som gör att vi sitter här idag och har allt vi har, säger Ellenor Lindgren allvarsamt.
– Didrik hade ju ingen uppdragsgivare utan han hade sin egen starka övertygelse om att det är i obygden som järnvägen behövs. Det är hit vi måste få den. Vi måste ha den pulsådern för att transportera de naturrikedomar som finns här, säger Jakob Hultcrantz Hansson och får medhåll av sin skådespelarkollega Sonja Lindblom.
– Jernbanan är lika aktuell nu som då, tillägger Sonja Lindblom som spelar flera olika karaktärsfulla herrar i föreställningen.
Även i Dag Thelander sceniska manus av romansviten blir Didrik dömd till förskingring. Brottet han gör är att använda det så kallade nödbidraget till att bygga upp samhället. Han investerar pengarna och försöker skapa arbeten istället för att dela ut det till människorna i bygden.
I fängelset håller han en rättegång med sig själv. I Didriks krig med sina tankar trängs människor som haft avgörande roller i hans liv.
– Någonstans är budskapet att vi är bara människor. Vi kan aldrig riktigt veta vad resultatet blir av våra egna handlingar. Vi måste bara försöka agera så ärligt vi kan i varje stund. Det är det som Didrik försöker göra. Ändå blir det fel och han hamnar i fängelse. Det är jättefint att en sådan mänsklig berättelse får komma fram, som dessutom är baserad på en verklig person som får järnbanan byggd genom Jörn och efter det lyckas ta dit elektriciteten, säger Sonja Lindblom.
Sara Lidman har berättat att stunden före Didrik lämnade jordelivet så tändes lampan ovanför kökssoffan där han låg. Huruvida det är en skröna eller inte är det ingen som riktigt vet.
– Men det sägs att han dog precis när lampan tänts. Han ska ha sagt; ”I trod hon skull ha lyst mer”. Jag vet inte om det är ett citat. Det kan ju vara Sara Lidman som har skärpt till det, säger Jakob Hultcrantz Hansson och skrattar.
Nu ropar regissören Bobo Lundén att kafferasten är slut och att alla ska inställa sig på scenen. Ingen är nödbedd. Alla är redo. Sonja Lindblom lägger fast monokeln runt ena ögat, trycker ner den blåa hatten över öronen och gör sig klar för att ikläda sig rollen som konsul Lidstedt.
– Det här är en gripande och vacker berättelse. Didrik ville ta Stockholm och världen hit till Västerbotten och Lillvattnet för att de skulle få upptäcka allt fantastiskt som finns här. Jernbanan är en viktig bit av vår historia.