Inne i utställningshallen på Nordanå pågår febril aktivitet, för första gången på länge. Huvudbyggnaden har varit stängd för allmänheten under många månader, men på tisdag öppnar den igen.
Runt om i den stora utställningslokalen syns pågående processer, verk som ska sammanfogas, andra som håller på att skapas och vissa som flyttas runt för att hitta sin slutgiltiga plats. Marie Lindgren, yrkesverksam konstnär som är boende i Gävle men med djupa rötter i Kågedalens mylla, är mitt i processen att skapa sin allra första soloutställning i Skellefteå när Norran kommer på besök.
– Det är såhär jag jobbar. Jag utgår från rytmen i rummet, bygger verk på plats och testar mig fram. Det är processbaserat och ständigt föränderligt, säger hon.
"Efter innan" är titeln och det är precis vad som pågår innanför de vita galleriväggarna. I ena delen syns en gammal sågbock, där mossa och lav tagit över det grånade träet, och spretiga rötter på en spång av trä. De ackompanjeras av sådant som bryter av – glas, plast, foto – men framförallt är det minnen från hennes släktgård i Nyheden.
– Det är första gången jag involverar mig själv i en utställning på det här viset. Jag tror det beror på att det känts privat, men också att jag alltid tänkt att skogen äger mig och inte att jag äger skogen. Men nu var det dags. Rötterna har jag samlat på mig från min stuga, där min släkt länge funnits. De är vackra, och påminner om ett tredimensionellt EKG. Och själva bocken har stått där så länge jag kan minnas, den användes av min farfar. Jag tycker de väcker många reflektioner kring dåtiden, kring hur platser bär på minnen, säger Marie Lindgren.
Hon för handen mot den vindpinade sågbocken.
– Jag dras mot åldrande, och älskar förfall. Det som är för fint intresserar mig inte, det ska finnas någon integritet i verken, något som skaver, säger hon.
Stora ögon av glas, björkvrilar och stenar som är skapade av tejp vävs samman med det obearbetade från Nyhedens skogar.
– Ögonen symboliserar något slags betraktande, av dåtid och samtid. Jag jobbar mycket med olika materialkombinationer, jag tänker med händerna och utgår från materialet. Det är allt från lera till trä och glas, men också vardagliga föremål som tejp. Och med nya och oprövade material måste jag också uppfinna mina egna arbetssätt, vilket jag tycker är spännande, säger Marie Lindgren.
I en annan del av utställningslokalen är det just tejpen som spelar huvudrollen. Över ett bord har hon trätt genomskinkliga tejpbitar, som sakta vävs ihop till stora plastsjok fulla av struktur och ljusreflektion. Formen är välbekant i dagens samhälle – stora munnskydd.
– Det här handlar om den nya verkligen vi existerar i, där vi är distanserade från varandra. Vad gör det med oss, när vi inte kan ha direktkontakt? Vilka nya rädslor och tankar uppstår? Och hur kommer vi se tillbaka på den här tiden? Det är intressant och finns många olika lager, både i samtiden och i min konst.
På tisdag öppnar utställningen, och exakt hur den kommer se ut då vet inte Marie Lindgren. Men att äntligen få ställa ut i Skellefteå beskriver hon som roligt.
– Det känns tryggt och bra. Jag har längtat efter att jobba och ställa ut här.