De träffades i en föreläsningssal på Chalmers och har sedan dess följts åt. Nu, efter 40 år med Galenskaparna, gör Jan Rippe och Per Fritzell en egen show med de olika karaktärerna som de spelat genom åren.
– Vi har så roligt att jag nästan skäms. Det är roligare än någonsin, säger Jan.
Sedan scenuppsättningen av "Macken" 2016 har de inte stått på scenen tillsammans.
– Vi har ju frågat och tjatat, på de övriga i gänget, i ett par års tid. Men de är skröpliga och trötta. Knut, mäktar inte med rent medicinsk då han har hjärtflimmer. Anders, han är inte riktigt sugen. Klas och Kerstin är fem år äldre än oss och kände inte att de hade den där turnélusten säger Per.
På fredag kör de sin show "Gott och blandat" på Sara kulturhus.
Har ni några favoritkaraktärer?
– Det är roligt att göra Roger på Macken och Milton som är husvagnsägaren, säger Per och får medhåll.
– Det blir annorlunda då Roy, den pratsamma, inte är med. Våra karaktärer har vuxit och blivit ännu roligare, säger Jan.
Vad säger resten av Galenskapargänget om att ni kör själva?
– Jag tror inte att de förväntade sig att det skulle bli så här stort, säger Per.
– Ofta har materialet varit styrt av Klas och inte alltid varit de texter som vi tycker är roligast. Nu har vi plockat godbitar från våra 40 år tillsammans, plus eget och nytt material. Klas ville ju bara ha med sina grejer, säger Jan och skrattar.
Dessa två nyss fyllda 68 åringar är fulla av energi och scenlust. Men trots att Jan är i fin form och fortfarande får på sig sin studentkostym har tiden inte stått stilla. 2009 drabbades han av en hjärtinfarkt.
–Jag låg på sängen och kände ett obehag. Det var någonting som inte stämde. Min fru tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. ”Gå ner och ta dig en Fernet-Branca så blir det bra”, sade hon. Men till slut så åkte jag in till sjukhuset och då hittade de en liten, liten propp. Med blodförtunnande så var det löst. Jag mådde bra före, under och efter, säger Jan.
– Läkarna sade att det gör inget om du dricker mer rödvin. Haha, men jag är dålig på att dricka. Min fru dricker inte så det känns inte så kul att sitta och öppna en flaska rödvin själv, säger Jan och fnissar.
– Jag är frisk fast jag är tjock och otränad, säger Per och skrattar gott.
Vad har ni för olikheter?
– Per är tidsoptimist, svarar Jan direkt.
– Hehe, tyvärr stämmer det. I går missade jag en intervju med en timme, säger Per.
Varifrån kommer den tidsoptimisten?
– Att jag är sen består oftast i att jag ska göra fyra ärenden på vägen. Slänga skräp på återvinningen, hämta paket och sedan tänker jag att tåget är nog också sent, säger Per.
Vad har ni för likheter?
– Den stora är att vi är jättetrygga med varandra och tycker ganska lika. Ju fler man är desto fler åsikter är det. Det blir lättare att bara vara vi två, säger Per.
– Vi är lika på så sätt att vi gärna svävar ut. De bästa stunderna i den här föreställningen är när jag och Per står på scen och improviserar. Varje föreställning blir unik. Jag försöker att ställa Jan lite svarslös, men han är fenomenal på att kravla sig ur det, säger Per.
Vilken låt är mest efterfrågad från er repertoar?
– ”Man ska ha husvagn”, säger Per.
Hur ofta får du frågan om var du har husvagnen?
– Varje dag. Det kan vara i kön på ICA eller i väntrummet till tandläkaren, svarar Per.
Vad är ditt standardsvar?
– Hehe, jag skaffade faktiskt en husvagn under pandemin, när jag höll på att klättra på väggarna. Så nu är mitt standardsvar: ”Jag har den inte med mig men jag har den hemma”, säger Per.
Vad tycker de övriga i Galenskapargänget om er föreställning ”Gott och Blandat”?
– Det är klart, de kan ju inte fronta oss och säga: fan så dåligt det var. De är artiga och säger att det var en mysig föreställning. Vi representerar på något sätt hela gruppen eftersom numren är därifrån, säger Per.
Vad skulle ni göra om ni hade en ledig kväll i Skellefteå?
– Då skulle jag ha med mig mina längdskidor och ta mig en tur. Sedan skulle jag se en match med Skellefteå AIK. Jag ska såklart inte avslöja högt att jag hejar på Frölunda, säger Jan och ler stort.
– Vi älskar att komma till Skellefteå. Människorna är så skönt avslappnade här. Varje kväll står vi utanför scen, garvar och dunkar varandra i ryggen och bara säger: "Fan så kul vi har". Om vi kan fortsätta på den här lagomnivån så kommer vi att göra detta många år framåt, säger de samstämmigt och strålar.