Året var 1994. På Solviks folkhögskola gjorde en ny konstklass entré, och två av eleverna var Sarah Widerfjell och Åsa Lundberg från Piteå. Där fann de varandra, och hittade både inspiration och vänskap. Som avslutning på utbildningen deltog de i en slututställning på Stadsbiblioteket i Skellefteå, och sedan dess har tanken på att än en gång visa sin konst tillsammans grott i dem.
Nu, över 20 år senare, blir det verklighet. Under lördagen klockan 12 är det dags för vernissage på Galleri1, där de visar sin konst till 22 juli.
– Det känns jätteroligt att det äntligen händer. Och att det dessutom är i Skellefteå, där vi möttes och fick idéen för många år sedan, är speciellt, säger Åsa Lundberg.
I ena delen av galleriet breder hennes mönsterrika tavlor ut sig. Där samsas starka kontrastfärger med snirkliga mönster, och bland krumelurerna skymtar nästan alltid någon form av hjärta och öga.
– Det har alltid varit så, i nästan allt jag målar smyger det sig in. Men framförallt är det mönster jag dras till, jag tycker om färg och form. Inspirationen hittar jag i allt möjligt, ibland när jag ska sova ser jag mönster när jag blundar, säger hon och skrattar.
I Sarah Widerfjells verk ryms också en kärlek till starka färger, men där lyser snirkliga mönster med sin frånvaro.
– Naturen är ständigt närvarande i det jag gör, även om jag målar abstrakt. Allt från skog till bastubad ryms där, alla ögonblick rymmer något fint tycker jag. Som regn som slår mot asfalt, där finns det många strukturer att inspireras av.
När Norran är på besök, en dag innan utställningen öppnar, håller hon en röd pensel i handen.
– Jag insåg att jag inte var klar med en av tavlorna, jag vill ge den mer djup. Så jag både hänger utställning och målar, säger hon.
Sedan deras år på Solviks folkhögskola har mycket hänt i livet, men också i uttrycken.
– Jag tog en lång paus från konsten, och hittade tillbaka nu i vår när världen stannade av. Vi lever med många restriktioner just nu, och därför är det så skönt att konsten är fri, säger Sarah Widerfjell.
– Och jag tror det är det som har hänt när vi blivit äldre, vi har blivit friare och modigare. Vi gör precis som vi vill i konsten, och det är det bästa, fortsätter Åsa Lundberg.