Gustav Johansson och Carl von Bodin i replokalen på Kulturföreningen Mullberget. En lång spelsession väntar.
Det är eftermiddag på Kulturföreningen Mullberget, de flesta har gått hem eller inte anlänt än. Tystnaden bryts av högljudda trummor, distade gitarrer och tung bas. Kjells Bänk har, som så många eftermiddagar tidigare, vridit upp förstärkarna, täppt igen hörselgångarna med öronproppar, och inleder sessionen med låten ”Why I hate the world”. Bröstbenet och betongen darrar, men det är meningen.
– Det är klart vi vill spela så högt som möjligt, säger sångaren och gitarristen Carl von Bodin.
Replokalen är mörk, så när som på ett rött sken. Bakom trummorna sitter Vidar Burman Melin, Anton Thylin har basen i ett fast grepp och Gustav Johansson justerar sin elgitarr. Carl von Bodin har mikrofonen i en hand, och gitarren i den andra.
Samspelet är sömlöst, trots att de bara spelat ihop sedan november förra året. Allt började med två olika meddelanden till Kulturföreningen Mullberget. Vidar och Gustav sökte ett band, och det gjorde även Carl och Anton. Sedan sammanfördes de av Mullbergets Jonathan Norén Brännström.
– Första gången vi sågs körde vi ”Highway to hell”. Andra gången blev det ”Staten och kapitalet”, och vi satte den. Det var en riktigt skön känsla. Vad brukar man säga? Resten är historia, säger Vidar och ler.
Carl von Bodin står för sång, tillsammans med Anton Thylin.
De möttes alla i en längtan efter att spela hårt och mycket, och det är precis vad som hänt. Mullbergets soffor och scen är ett lika självklart inslag i deras vardag som skolan.
– Vi är här i princip varje dag, så ofta som det går. Och då i flera timmar. Alla man möter här håller på med musik på olika sätt, och även om vi inte spelar i samma genre finns det alltid något att prata om, säger Anton, som även står för sång.
På replokalens vägg hänger en huvtröja i blått och rött, med bandnamnet tryckt på bröstet. Det är Carls skapelse, som han gjort på skolans syslöjd. Här har hittills ett dussin låtar blivit till. Titlarna är allt från ”Kärleksbekymmer”, ”Wait” till ”Drink piss or die” och ”Party”.
– Vi spelar thrash punk, med inslag av mycket annat. 80-talshårdrock, lite grunge och metal. Vi smällde ihop allt, och det blev Kjells Bänk, säger Vidar.
När de får frågan om hur låtskrivarprocessen sett ut skrattar de.
– Process och process, vi hör eller ser något som låter coolt och sedan kör vi, säger Gustav.
Anton Thylin, bas och sång, Vidar Burman Melin, trummor, Carl von Bodin, gitarr och sång, och Gustav Johansson, gitarr utgår tillsammans Kjells Bänk. Här sitter de på bänken som namngav bandet.
Ändå finns en konkret plats, ett fysiskt objekt, som bandet återkommer till i stunder av inspirationssökande. Det handlar om självaste bänken, den som heter Kjell. I trappuppgången till replokalen står en brun träbänk, som successivt fyllts med ord och namn. Centrerat på ryggstödet står det, med spritpenna: ”Kjells Bänk”.
– Vi undrar vem Kjell är. Och varför det är hans bänk. När vi spelat tillsammans några gånger så behövde vi ett namn. Vi passerade bänken varje dag, och då blev det vårt namn, säger Anton.
Carl pekar på sitsen, där trä skymtar under det bruna. De inristade bokstäverna formar meningen ”Drink piss or die”. Lite längre bort står ”Wait”.
– Ibland när vi behöver nya idéer går vi bara hit. ”Drink piss or die”, det är en bra låttitel, säger Vidar.
Första spelningen gjordes på Mullbergets scen, och de beskriver upplevelsen som storslagen. I mars väntade spelning nummer två – på Sara kulturhus. Framför kulturtrappan, under arrangemanget ”Möt musiken”, fick kulturhusets besökare en redig punkinjektion. Som sista låt sammanfördes dåtid och nutid, när Kjells Bänk tolkade The Wannadies ”My Hometown”.
– Dagen innan besökte Pär Wiksten och Stefan Schönfeldt Mullberget. Och de visste vilka vi var. Det var häftigt. Då bestämde vi oss för att köra en Wannadies-låt, men i lite hårdare tappning, säger Carl.
Replokalen på Kulturföreningen Mullberget är välbesökt. ”Nästan varje dag är vi här”, säger Gustav Johansson.
Än har de inte spelat in någon låt, men den tiden kommer. Snart går de in i studion, och innan sommaren släpps åtminstone en singel. Det är inte allt. Nu är det klart att de spelar på kommunens personalfest, Trästockfestivalen och inte minst – som förband åt punkveteranerna i Lastkaj 14.
– Det känns riktigt mäktigt faktiskt. Men vi brukar säga att vi tar allt, vi spelar varsomhelst, säger Vidar.
Kulturföreningen Mullberget, som tidigare hette Musikfabriken, har varit en grogrund för många av de akter som kom att definiera musik från Skellefteå. I samma lokaler som Kjells Bänk gjorde sin första spelning, har även The Wannadies och Sahara Hotnights en gång experimenterat med sitt sound.
Hårt och snabbt – så låter Kjells Bänk.
Men hur är Skellefteå som musikstad idag, för ett ungt hungrigt band som längtar till böljande publikhav och nya musikaliska upptäckter?
– Det är en vacker men död stad, som Thåström skulle ha sagt. Mullberget är fantastiskt, och här finns allt som behövs. Men fler måste våga göra musik, kom hit och testa dig fram. Man behöver inte kunna spela, det är bara att köra. Men vi saknar också underground-scener, vi vill spela på platser i stan dit folk söker sig för att höra punk, säger Carl.
På bandets Instagram står det klart och tydligt: We're Kjells Bänk and you are not.
– Vi skulle vilja spela in ett album och åka på turné, den behöver inte ens vara stor. Det hade varit kul, säger Carl.
Sedan stänger de dörren till replokalen. Och fortsätter spela.
Huvtröjan har Carl von Bodin gjort på syslöjden.
Se när Kjells Bänk framför ”Why I hate the world”