Berith Juvonen skrev sin debutroman på en vecka under vintern 2019, och nu har den släppts.
Hon såg honom tydligt framför sig – en pojke på 14 år, med en tung ryggsäck i handen. Innanför dragkedjan finns spritkök, rakbladsvass kniv, bandage och nudlar, och annat som behövs för att överleva.
– Det var bilden av Jano som hade framträtt, det gick inte att vifta bort honom. Samtidigt upptäckte jag att förlaget Bonnier Carlsen hade en manustävling riktad till barn och ungdom, och jag bestämde mig för att skriva Janos historia, säger Berith Juvonen.
Året var 2019, och det var midvinter ute. Deadline var bara en vecka bort, och tangenterna smattrade. Det blev ingen vinst i manustävlingen, med det blev en debutroman. I ”Jano och barnen i skogen: Upptakten” framträder ett Skellefteå långt borta från vår vardag, där en myllrande gågata är utbytt mot patrullerande militär och skogen är fristaden för de barn som rymt.
– Jag tog avstamp i frågan: vad är det läskigaste ett barn kan tänka sig? Jag kom fram till att det måste vara att alla vuxna plötsligt försvinner, att deras verklighet förändras över en natt, säger hon.
”Jano och barnen i skogen: Upptakten” är första delen i en serie om 14-åriga Jano som lever i ett ockuperat Skellefteå.
Janos ryggsäck, som han släpat mellan sina mammor, blir livsviktig. Militären, som först skymtat utanför staden, separerar barnen från de vuxna, och försäkrar invånarna att det är för deras egen säkerhet. Jano anar oråd och ser hål i den propaganda som pumpas ut till medborgarna – är det i själva verket de vita lastbilarna och militärkängorna som är hotet? Tillsammans med sina syskon och andra barn undkommer de militärens klor, och skapar ett motstånd mellan blåbärsris och mossiga stenar.
– Jag har velat skriva en spännande berättelse, en sådan som ska locka till läsning. Men det finns fler lager än så. Vi lever i en orolig värld, där barn funderar och känner mer oro än man tror. Jano är rädd för klimatförändringarna, han är rädd för yttre hot och ryggsäcken med överlevnadsutrustning är hans sätt att hantera den oron, säger Berith Juvonen.
Ewa Niedbala står för illustrationerna. Inuti boken finns en karta över Janos Skellefteå.
Berättelsen berör allt från falska nyheter till vad som händer när demokratin sätts ur spel. Men där finns också syskonkärlek och barns förmågor ständigt närvarande.
– Barns kraft, det har jag velat skildra. Hur kapabla barn är, bara vi låter dem vara det. För mig har det också varit fint att skriva om Janos relation till sina syskon, hur det bandet växer sig starkare, säger hon.
Att skriva fram en verklighet där hembygden förvandlats till ockuperad mark är speciellt.
– Det är otäckt att mentalt befinna sig i en sådan tillvaro, jag ser mycket framför mig. Hur fotbollsplanen där barn lekt fylls av soldater, hur Solbacken blivit fångläger. Ibland har jag stannat upp och funderat om händelserna i boken är för osannolika, går det ens att ta till sig? I själva verket är det inte särskilt osannolikt – runt om i världen lever ju barn precis som Jano gör. I en krigszon, där deras föräldrar inte går att hitta. Det är viktigt att påminna sig om, säger Berith Juvonen.
”Det var självaklart att allt skulle utspela sig här, i min hembygd”, säger hon.
Nu skriver hon på nummer två.
– Historien är inte klar än, det finns mycket att berätta. Jag hoppas kunna ge ut uppföljaren i augusti nästa år, i samband med skolstarten. Under tiden så hoppas jag på många samtal med de som läst boken, det är fint att få höra deras tankar.