”Det känns så jävla stort – men jag hade väldigt svårt att skriva. Därför är jag så glad att det blev någonting, som jag dessutom tycker om”, säger den.
Poesin började ta form där, för många år sedan. Nere i myrmarken, i trädens rötter och synen på glesbygd kontra staden. Sedan dess har Lo Lindström klätt hembygden i brinnande, politiska och vibrerande ord i diktsamlingar som ”Att stanna” och ”Västerbottensbarn”. Sara Lidman är den ständiga inspirationen, och i meningarna bultar ilskan över urban norm och avsaknad av perspektiv från norra Sverige.
– Det är där jag har befunnit mig i mitt skrivande, och länge har jag burit på en längtan kring att skriva om begreppet arv. Det har funnits där, inuti mig, att jag vill gräva i den fysiska platsen, min uppfostran och släkt, och hur den gjort mig till den jag är idag. Hur min moral formats efter min socialistiska uppfostran, där alla hjälps åt, man är ett med byn, säger den.
Tillfället uppenbarade sig, och mitt i midvinterns december 2020 fick Lo ett meddelande: Riksteatern ville erbjuda den residens, vilket innebar medel och tid att skriva verket som legat under skinnet och grott.
– Det kändes, och känns, så jävla stort. Jag har jobbat för det här så länge, och ansökt många gånger utan att bli antagen. Jag hade en tanke om att nu skulle jag skriva Verket, något stort och viktigt. Men skrivprocessen visade sig bli svår.
Dokumentet i datorn kretsade kring tidigare generationer, utedasset i stugan och skogens lukter, men i Los liv hände något annat. Den påbörjade en könsidentitetsutredning, och istället för funderingar kring arv fanns där istället frågor kring queerhet och identitet.
– Jag befann mig på en helt annan plats än det jag skrev om, jag visste inte hur jag skulle skriva om sådant som kändes så långt borta. Så jag började formulera det som fanns i mig, och något nytt växte fram.
Lo Lindström håller i en utskrift av ”Kroppar i myrmarken”, som hen skrivit på i flera månader. Nu är diktsviten klar, och har presenterats för Riksteatern.
”Myrmark och huckle, transperson och aktivist. Ständigt utanför ramarna. Bortanför stan, bortanför kön. Min queerhet ska tillhöra storstaden, min bygd dåtiden. Inuti pågår allt samtidigt.”
Så lyder ett utdrag ur ”Kroppar i myrmarken”. För första gången har Lo skalat av de yttre lagren, låtit det personligt nakna växa samman med trädrötterna och myrarna. På lördag är det urpremiär, då Lo intar Luleå Pride och Norrbottensteaterns teatervagn.
– Det är det mest hudlösa jag skrivit. Jag har varit så rädd för att skriva om att vara trans, så rädd för att bli begränsad till att endast ses som hbtq-person, att mitt arbete och allt jag sagt om stad och land inte längre får samma tyngd. Att jag måste välja ett fack och riktning. Varför är det så? Jag har insett vad det handlar om – det är ingenting mindre än internaliserad transfobi. Jag behöver inte välja, det ryms mycket i en människa. Jag kan skriva om att vara transperson, och jag kan lika mycket skriva om glesbygd.
Lo Lindström har drömt om att få residens hos Riksteatern länge – och nu är det verklighet. Här syns också dens följeslagare, taxen Raga.
Den sista dikten har titeln ”Ragnar”· Där flätas berättelserna samman, den om arvet och den om queerheten. Lo har precis fyllt i blanketten för namnändring, och måste välja ett mellannamn. Valet är självklart. Ragnar, efter farfar. ”Jag vet inte ens vad han själv hade tyckt. Om glappet är för stort för att förstå en transperson. Om det var för osynligt i hans liv, om han också avfärdat det som påhitt. Jag vill tro annat”, skriver Lo.
– En fem månader lång skrivprocess har tagit slut, och nu har jag presenterat verket för Riksteatern. Vad som händer med i framtiden vet jag inte, men när jag läser texten kan jag känna att det blev något bra. Verket är sökande, ömt, tovigt. Jag tror också det behövs berättelser om queera erfarenheter i glesbygd, det har jag sett för lite av hittills. Jag vill bära min historia, både bygden och queerheten.
Norran publicerar ett utdrag ur ”Kroppar i myrmarken”. Här kommer en diktsvit om att finna sin fristad bland granarna och iskallt sjövatten.
Lo Lindström hemma i sin soffa med taxen Raga.
Könlös i skogen
Det är juli, hett och torrt så skogen knastrar. Luktar tungt av gran och raga. Klädd i sånt som sållats bort och hamnat i stugan. En riktigt illasittande och skön jeanskjol. Nån skjorta som tillhört nån av karlarna i släkten, omöjligt att veta vem. Vandringsskor som jag nött bort hälarna på. En kepa som blekts några decennier i vindsfönstret.
I solen är det för hett för att myggen ska bitas. Går och svettas genom slyn. Andningen trycker sig taktfast ut ur kroppen, stånkar utan att skynda. Kroppen maler på och bandet i kepan blir övermättat i svett, rinner genom mina tunna ögonbryn. Kroppen är tung och stark. Jag är ifred och hamnar i den. Inget skaver, vi bara färdas tillsammans, är densamma.
Väl nere vid sjön sliter jag av mig allt. Armarna klibbar fast i skjortärmarna och man sliter ut dem för att det bara är för varmt. Hör en stackars söm knaka och saktar ned igen. Av med kepan med ena handen, dra andra underarmen längs pannan, blir högblank, trycka svetten in i hårfästet. Av med kjolen av med allt. Åh gud gräset under fötterna, och fy fan vad skorna luktar. Underkläderna rullar ihop sig till en liten korv när man skalar av dem utmed benen, trampar sig ur dem och är på väg att springa ut. Men att ta på sig blöta kläder efteråt kommer man ångra. Plockar upp och slår ut alla plagg fort, brer ut i solen över nån sten.
Vattnet känns så kallt mot kokta fötter. Blir feg direkt. Slår armarna runt om mig själv, trampar runt på samma ställe, axlarna uppe vid öronen och ler och skrattar. Minns när det var mars och jag skar upp smalbenen när jag sprang genom den tunna isen till öppet hav och krampen i fötterna. Nu är det ju efterlängtat, så varmt att det var värt att vandra i värmen för svalkan.
Börjar stega ut, andningen sjunker ned i magen. Knäna, låren, magen, första simtagen. Det rusar till i kroppen. Rusig som nykär. Kommer så många ljud ur mig jag inte behöver hejda i ensamheten. Lägger mig på rygg och flyter, håret sköljs och hjässan kyls. Nu är det ljuvligt.
Det är så nära mig. Vattnet som bär mig, en sensationell sensation. Solen gassar, bränner den hud som kikar opp. Det luktar sjö och skog, det rörs kring mig. Bräms och nån sork i skogsbrynet eller nå. Jag är i skogen och jag är en del. Allt genomgår min kropp innan det når mig, men det finns ingen fördröjning längre. Alla sinnesintryck kommer direkt. Jag är i min kropp och vi är ett. Jag flyter på rygg och tillhör skogen.