Bosse Sörensen är en filmskapare bosatt i Jävre, mellan Piteå och Skellefteå. I debattartikeln skildrar han sin syn på Giraffen, som inflyttad.
Om en utsocknes kan få göra ett inlägg i debatten, så ber jag ödmjukast om en syl i vädret. Jag heter Bosse Sörensen och bördig från Ångermanland, numer bosatt i Jävrebyn.
Jag vill först tacka Christina Soldan (L) för interpellation i kommunfullmäktige den 12 april. För det andra vill jag vara tydlig med att jag i detta inte representerar någon autonom/anarkistisk ungdomsrörelse, utan skriver nu enbart utifrån eget perspektiv som just utböling. Efter examen från Härnösands gymnasium flyttade jag som de flesta av mina vänner söderut. I mitt fall gällde det utöver den urbana storstadsdrömmen om bättre skateboardförutsättningar. Men med tiden drabbades jag mer och mer av betongångest, vilket gjorde att jag ville flytta. Några gnälliga år i Stockholm följde, tills att jag träffade min sambo (från Kiruna) och efter att vi fick vårt första barn var det bestämt. Vi skulle flytta norrut. Men var? Tjejens syster som är bosatt i Piteå började peppra oss med villa-annonser från närliggande byar. Vi hade ingen som helst koppling till Piteå, men då vi var och besökte dem en helg så visade det sig att en vän från Stockholm (ursprungligen Skellefteå) också var i krokarna. Lång historia kort så blev jag inbjuden till Giraffen och det dröjde inte länge innan jag bestämt mig. Faktorer som tidigare hade vägts på guldvåg var som bortblåsta. Här kunde jag bo. Inte just på Giraffen då, men åtminstone i kommunen eller grannkommunen.
Det jag möttes av var så mycket kärlek, värme, drivkraft och en levande skateboardscen vilket tyvärr är ganska sällsynt i de norra regionerna. Så klart hade jag tidigare hört talas om Giraffen, men aldrig hade jag väntat mig en sådan utbredd DIY-kultur. Jag kanske måste förklara begreppet DIY för Andreas Löwenhöök (M) och eventuellt andra likasinnade. DIY står för Do it Yourself, alltså: Gör det själv, på eget initiativ. Och kommer ofta ifrån grupper som inte varit bortskämda. Till exempel grupper inom subkulturer på mindre orter med skralare ekonomi. Missförstå mig rätt nu Skellefteå kommun, detta är inget negativt och i ert fall så är det detta och dessa personer som gör er kommun till en intressant plats. Tack vare dessa eldsjälar och deras engagemang har de förvandlat en liten asfalterad yta i ett industriområde till en rikskänd och attraktiv plats inom Sveriges skateboardscen.
Giraffen är en plats som på 90-talet ockuperades av skateboardåkare – nu har Skellefteå kommun sålt marken till ett byggföretag.
Nu är min lilla familj bosatt i Jävre och jag har hela min tillhörighet i Skellefteå. Inte på grund av inomhushallen, då den inte fanns när jag flyttade hit. Inte heller på grund av Folkparken. Inte på grund av att det är en dålig park, utan mer för att jag är den typen av skateboardåkare som dras till ställen som Giraffen. Med risk för att Andreas Löwenhöök nu sätter morgonkaffet i halsen så vill jag med det peka på att det finns personer som inte passar in i det han kallar ”organiserade former”. Kanske var det just därför vi valde skateboard och inte lagsporter.
Målningar och nya objekt – på Giraffen är skapandet ständigt. Illustration av Alexandra Aveling.
När Andreas Löwenhöök dessutom gång på gång påvisar att han vill sätta stopp för dessa anarkistiska ungdomar som stjäl från kommunens mark, för att upprätthålla lag och ordning, så kan jag inte annat än att säga: Du är cirka 30 år för sen på bollen. Giraffen byggdes inte av de som är mest aktiva där idag. Giraffen byggdes innan många av oss ens var födda. Kampen handlar inte om rätten att få stjäla kommunal mark, utan om att bevara en historisk plats som varit en del av dessa personers hela liv. En plats som till stor del gjorde att jag flyttade hit och som gör Skellefteå kommun till en mycket mer attraktiv kommun. En plats som behövs, speciellt nu i storsatsningarnas tider.
Jag förstår att samtal mellan berörda parter nu pågår och man tittar på alternativa lösningar men personligen ser jag inte en flytt av Giraffen som en lösning på problemet. Detta är återigen mina personliga åsikter. Ska Giraffen flyttas så måste den rivas. Rivs Giraffen dör Giraffen. Jag uppskattar Lorents Burmans (S) välvilja men i DIY-kulturens och optimismens anda, så skriver jag under på Petter Ershags (KD) ord. Tänket är för fyrkantigt. Vår kultur bygger på filosofin att allting är möjligt. Dessa personer har: utan pengar, förkunskaper eller stöd, i motvind byggt en numer rikskänd skateboardyta i betong och sedan vårdat den i 30 års tid. Då anser jag flytt-lösningen för halvhjärtad. Och dessa personer jobbar inte så. De jobbar helhjärtat.
Under sommaren kommer skateboardåkare från hela landet till platsen.
Samtidigt förstår jag problematiken med att ytan byggts utan tillstånd men Skellefteå kommun har nu låtit ytan stå orörd i 30 år. Nu har platsen växt långsamt och organiskt och blivit en stor del av väldigt många människors liv. I ert fall skulle jag se detta som en nyttig lärdom till framtiden. Låt det inte gå 30 år nästa gång.
Jag gillar inte att vädja så jag uppmanar: Döda inte detta. Låt mig behålla min bild av Skellefteå kommun som en kommun som sticker ut i mängden. Låt generation efter generation av människor från olika bakgrund, samhällsklass, kön eller ursprung få känna av det välkomnande och inkluderande klimat jag möttes av första gången jag besökte Giraffen. Jag ser ändå att det finns saker vi kan mötas i här. Vårt gemensamma mål att bygga en attraktiv kommun som ynglingar vill stanna i, bidra till inflyttning och sudda ut den utbredda storstadsnormen bland ungdomar.
En sak är säker. Om Giraffen och de tillhörande eldsjälar hade funnits i min hemstad när jag växte upp, så hade jag inte behövt ta en omväg till Stockholm för att sedan flytta upp igen.