Jana far ner till Bror. Hennes bror, som också heter Bror, och som är på väg att supa ihjäl sig hemma i Smalånger, den lilla västerbottniska by hon vuxit upp i. Den där hon kan varje kurva, mosstäckta sten, torp och skäggstubbiga gammpojkar. Platsen för barndomens trauma, de såriga relationerna till modren och fadren, men också trygga mular och syskonband som aldrig kan brytas.
Karin Smirnoffs Kippofamilj letade sig in i det kollektiva medvetandet 2018, när hon debuterade med "Jag for ner till bror" och sedan dess har vi fått följa Jana från tvillingbroderns spritflaska i barndomshemmet, till modrens religiösa sektbakgrund i Norrbottens Kukkojärvi i uppföljaren "Vi for upp med mor" för att landa i avslutningen, sista boken "Sen for jag hem", som kom ut i våras.
– Jag började skriva "Jag for ner till bror" som en ansökan till Författarskolan i Lund. Jag ville skriva igen, efter att ha varit journalist och sedan blivit egenföretagare inom skogsindustrin. Hela första kapitlet är i princip min ansökan. Och sedan skrev jag första och andra boken som elev där, säger Karin Smirnoff samtidigt som hon slår sig ner på en stol inne på Skellefteå Stadsbibliotek.
Hon har kört direkt från Piteå, där hon bor sedan tio år tillbaka, och inväntar första författarsamtalet i Skelleftetrakterna. Inne i stan, sedan Burträsk och Ursviken, bland annat. Så ser tillvaron till stor del ut efter hennes författarframgångar – att färdas på vägarna mellan olika platser för att prata Jana, John och språk.
– Allt blir normaltillstånd så småningom. Jag lever samma liv som tidigare, men jag reser mer. Det har hänt så mycket sedan första boken, men det bästa är att jag kan lägga mer tid på att skriva, säger hon.
Hennes meningar är sparsmakade men glödande, ingenting sägs i onödan. En alldeles egen prosa, utan skiljetecken, med nya ord men med den västerbottniska dialekten som ständig mittpunkt. Karin Smirnoff kallar det Kippospråket.
– Det är Janas språk. Det är kort, det är få bisatser, få beskrivande ord. Varje ord har en större betydelse. Men framförallt kretsar det kring dialekterna, min barndoms dialekter. Det kom naturligt och självklart, det är mitt vardagsspråk, det som omger mig. Min sambo är från Rentjärn utanför Malå, Pappa var från Överkalix och mamma från Storuman, samtidigt som vi bodde i Stockholm och hade hus i Hertsånger där vi var alla somrar och lov. Det är vad jag är uppvuxen med. Jag blandar det med andra dialekter i norr, och ibland hittar jag på egna ord som passar i språkbilden. Framförallt skriver jag om mitt eget kulturarv, om glesbygdsbyarna och de som bor där, säger hon.
Sju mil från centrala Skellefteå, några kilometer öster om E4, ligger Hertsånger. En liten by i Robertsfors kommun, med Ånäset som närmsta samhälle, macken, tung skog, hav och berg. För Jana Kippo heter det Smalånger, platsen som Karin Smirnoff skrivit fram med Hertsångers småvägar som förlaga.
– Geografin är densamma. Smalånger ser ut som Hertsånger, det var där jag hamnade. Min mamma bor i gården som i böckerna är Kippogården. Det är huset och byn jag haft framför mig när jag skrivit böckerna. Men personerna är fiktiva. Jag lät min mamma och brorsa läsa allt innan jag skickade in till förlag, bara för att jag inte råkat skriva fram någon som bor där. Det enda spåret som finns är Jakob Stenvall, som i böckerna bor i sin bil. Och en sådan man fanns i byn förut, men han är död, säger hon.
Smalångersborna är komplicerade, skavande, ensamma, älskande, längtande, ordknappa. Karin Smirnoff skildrar en glesbygd full av svärta och hemligheter.
– Ja, de är kantstötta, de har varit med om mycket. För mig har böckerna handlat om ett undersökande av Jana. Hon är tuff, går sin egen väg, men hon är också sårbar. Hon gör dumma grejer. Men det gör de flesta. Hon har blivit en sorts antihjälte.
Nu har Jana åkt hem och Karin Smirnoff har lämnat Smalånger. Men historierna fortsätter att skrivas.
– Jag jobbar med något nytt, och det handlar inte om Kippofamiljen. Något jag tar med mig efter de här böckerna är hur de läses över generationer, det tycker jag är fint. Att mitt språk blivit lite folkligt, trots att det är så konstigt.