I "Dis" kretsar mycket kring Johanna Eisfeldts förhållande till naturen – speciellt vattendrag av olika slag.
"Hällar ovan havet, ni branta stup mot glittrande fjärd, ni stenar drivna upp på land, som formar Norrlandskustens linjer". I dikten "Hemmamarker" målar Johanna Eisfeldt en bild av nötta, skeva båthus på rader och förfäders viskningar. Och det är också där, i Västerbottens myrar och hennes barndom i Lövånger och Burträsk, som de 56 dikterna i "Dis" tar avstamp.
– Dis är enligt den nordiska mytologin kvinnliga gudaväsen, men det kan också vara det dis som lägger sig över sjön på kvällarna. Och jag tänker att min diktsamling förenar de båda – det är rakt från Johannahjärtat, om det liv jag har levt, men det är också en sommar till vinter i Västerbottens natur och relationen till den, säger hon.
Det är kärlek, längtan och sorg men också barfotafötter i Burträsks blåbärsris.
– Jag har bott i Umeå, Skellefteå och nu i Sigtuna. Men mina rötter betyder allra mest. Andersfors utanför Burträsk, havet utanför Lövånger, Lövsele, älvarna och vattendragen, allt det har påverkat mig djupt, det är en del av mig. Jag tänker speciellt på ett ensamt hus i Lillåbacka utanför Burträsk, till de trakterna har jag återvänt genom åren och det har blivit en slags symbol för mitt mentala tillstånd, säger hon.
I "Dis" får läsaren komma nära Johanna Eisfeldts innersta, men där skymtar även andra kvinnoöden bland textraderna. Förutom skrivandet arbetar hon även på Ekebylunds LVM-hem i Sigtuna, där hon är ett stöd till kvinnor som tvångsvårdas för sin svåra missbruksproblematik.
– Det är en plats med många gripande kvinnohistorier och en plats där känslor är i omlopp konstant. De letar sig in i mitt skrivande, på olika sätt. I en dikt, "Pärlor", skriver jag: "Jag skulle vilja samla ditt skratt som pärlor". Och den handlar om en klient som befann sig nere i mörkret, men som hade ett otroligt smittande skratt, säger hon.
Sedan hon var ett barn har hon fyllt byrålådor med berättelser och för två år sedan bestämde hon sig för att ge orden större utrymme.
– Jag var på ett skriv-retreat i Kalmar och där fanns det en tavla med citatet "Och så kom den dagen då drömmarna inte kunde vänta". Då visste jag att jag var tvungen att satsa nu, och året efter gick jag en ettårig skrivutbildning. Det var där jag skrev råmanus till "Dis". Skrivandet har alltid varit viktigt, det har varit terapeutiskt och hjälpt mig i min egen ångest.
Känslorna i de olika dikterna har fotografen Veronica Brännström tolkat i bild. Här syns ett av fotografierna från boken.
Förutom poesin utforskar hon även längre skrivprojekt och litteratur för barn. Boken "Milly, mormor och Marimba" har precis skickats på tryck, en berättelse som Johanna Eisfeldt skrev för tio år sedan när hennes mamma gick bort.
– Jag skrev utifrån mina egna fyra barn – hur pratar jag med dem om att mormor inte finns längre? Parallellt med den och diktsamlingen jobbar jag även med ett romanprojekt. Jag vill fortfarande arbeta med kvinnor som har missbruksproblematik, men nu har jag gått ner i tid för att hinna skriva. Det känns otroligt roligt.
"Jag bodde precis bredvid Skellefteälven under en period, jag har sett den förändras under de olika årstiderna", säger hon.
Hon befinner sig just nu i Skellefteå, för att under lördagen signera böcker på Akademibokhandeln. Norran möter henne alldeles nedanför Landskyrkan, med Skellefteälven som fond.
– Jag har bott i en lägenhet alldeles vid älven, jag har kunnat följa den i alla olika skeenden och årstider. Jag kommer alltid att återvända hit, till min hembygd. I verkliga livet, men också i skrivandet, avslutar hon.